Yttrandefriheten regleras i Regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefriheten är en långtgående princip som endast och bara kan inskränkas genom lag och då det är absolut nödvändigt. Och ändå: Har det någonsin tidigare pratats så mycket om yttrandefrihet som just nu?

Det görs nu försök att som sanning etablera föreställningen om att yttrandefrihet skulle vara ett ytterkantsprojekt; att hävdandet av yttrandefriheten är ett grepp för högerextrema att sprida åsikter. Inget kunde vara mer fel. Yttrandefriheten tar inte parti. En sådan föreställning leder dessutom till självcensur eftersom människor av försiktighet väljer tystnad framför att bli förknippade med extremism. 

Yttrandefriheten skall garantera att sådant vi inte gillar och håller med om ändå får och kan yttras. Yttrandefriheten är en princip. Det är ingen höger-vänster-fråga. Den tar inte hänsyn till känslor. Inte heller tar den ställning för eller emot koranbränningar. Det är nu extremt viktigt att kunna skilja på principen och känslan och inte falla för den senare utan stå fast. 

Föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen bildades 2019 och har tagit som sin uppgift att opinionsbilda, ge juridisk hjälp samt jobba för att avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. Vi vill med denna text bidra till att föra debatten tillbaka till principens källa.

I Regeringsformen, 2 kapitlets första paragraf anges yttrandefriheten som en grundläggande fri- och rättighet: ”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”. Där beskrivs också informationsfriheten, det vill säga ”friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden”. Även mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet är inskrivna i samma grundlag.

I yttrandefrihetsgrundlagen sägs att ”yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.” (1 kap. 1 §)

I grundlagen finns förbud mot censur vilket innebär att det som är avsett att spridas i någon media inte får granskas i förväg av myndighet eller annat allmänt organ. Det är inte heller tillåtet att på grund av innehållet förbjuda eller hindra publicering och spridning. (1 kap. 11 §)

Det finns också inskrivet ett repressalieförbud. ”En myndighet eller ett annat allmänt organ får inte ingripa mot någon för att han eller hon […] har brukat sin yttrandefrihet eller medverkat till ett sådant bruk.” (1 kap. 6 §)

Skulle ett missbruk av yttrandefriheten ändå komma att prövas i domstol, bör ”den som ska döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs alltid ha i åtanke att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, alltid uppmärksamma ämne och tanken mera än uttrycket, liksom syftet mera än framställningssättet samt i tveksamma fall hellre fria än fälla. (1 kap. 15 §)

De inskränkningar i yttrandefriheten som ändå finns är till för att skydda dels staten, dels svaga och utsatta. Man nämner i lagtexten explicit barnpornografi och grova våldsskildringar och sådant som kan hota rikets säkerhet. Dessutom sådant som kan utgöra hot mot demokratin. Och det finns ytterligare ett lagrum som utgör en begränsning av yttrandefriheten och det är lagen om hets mot folkgrupp.

Här märks en glidande skala mot ett alltmer emotionellt och ideologiskt perspektiv på vad som skall kunna inskränka yttrandefriheten. Här är det helt upp till lagstiftaren att, beroende på opinionsläge, förklara vem eller vad som är ett hot mot demokratin. Här har man bortsett från principen. Än tydligare blir det i lagen om hets mot folkgrupp, en tvättäkta gummiparagraf som kan användas helt godtyckligt beroende på vad som för stunden anses vara skyddsvärt.

Det är där vi är i diskussionen idag: Det är ideologi, känslor och allmänt tyckande som används som argument för att begränsa människors möjlighet att uttrycka sig. Och det är en icke önskvärd utveckling. För att vi skall kunna ha en yttrandefrihet värd namnet måste vi vara överens om att den skall ses och förstås som en princip. Och en princip är en princip. Alltid.

Yttrandefrihetsombudsmannen

Urban Månsson, skribent och ordförande
Jan Sjunnesson, skribent
Daniel Svensson, ledamot
Ola Bengtsson, jurist
Helene Bergman, journalist
Tage Perntz, ledamot