Replik

"Moderat politik - största hindret för billigare el" NT 14/12

Men nämner inte att det i samtliga fall där kommuner säger nej till vindkraft sker genom politiska majoriteter. Och inte heller att Miljöpartiet många gånger ingår i de majoriteterna.

Som exempel på det moderata motståndet listar Lorentz Tovatt (i en debattartikel i Aftonbladet) ett antal större vindkraftsprojekt. Bland annat i Stömne, men där var Miljöpartiet det första partiet i kommunen att säga nej, med hänvisning bland annat till den biologiska mångfalden och till närliggande områden med höga naturvärden. I ett annat exempel, Munkedal, röstade Miljöpartiet nyligen tillsammans med en majoritet i fullmäktige för ett kommunalt veto mot etableringen Skottfjället och i Finspång kom beskedet härom veckan att man tillsammans med alla partier utom Vänsterpartiet ställer sig negativa till Holmens storskaliga etablering i kommunen. En större granskning av kommuners vetobeslut som gjorts av Smedjans Tobias Samuelsson visar att Miljöpartiet även sagt nej i bland annat Jönköping, Uppvidinge, Filipstad, Uddevalla, Sollefteå och Kinda.

Så vari ligger det extrema? Precis som Moderaterna och många andra har Miljöpartiet på lokal nivå vågat problematisera den industriella vindkraften. Utifrån påverkan på människors hälsa och boendemiljö, biologisk mångfald, bevarande av skog och natur, friluftsliv, en levande landsbygd och demokrati och självbestämmanderätt. Man har lyssnat, lärt, tänkt, tagit i beaktan den oprövade storskaligheten som präglar många av projekten och anammat försiktighetsprincipen.

Helhetsbilden kring både hållbarhet och ekonomi för vindkraft är en helt annan än den Lorentz Tovatt och Agneta Niklasson vill måla upp. Den väderberoende vindkraften behöver alltid balanseras upp av andra kraftslag, ofta fossila. Den kräver ett kraftigt utbyggt nät som även det tar stora icke-förnybara resurser i anspråk. Verkens korta livslängd är ytterligare en faktor som försämrar både ekonomi och miljö. Genom politiska beslut har vindkraften också getts förtur i energisystemet vilket påverkat lönsamheten för både kärnkraft och vattenkraft negativt.

Det som idag främst bär vindkraften ekonomiskt är i stället det finansiella affärsupplägg som ligger bakom många storskaliga etableringar. Där ett projekt fungerar som en handelsvara på den internationella storkapitalmarknaden och elen säljs i förväg till ett fast pris, ofta till utlandet. Och med anslutningsavgifter för havsbaserad vindkraft som ska betalas av konsumenterna är det inte konstigt att det vid en första anblick kan se billigt ut. Sänkta fastighetsvärden i vindkraftens spår är ett annat exempel. Någon annan ska ta notan.

Oavsett hur mycket vindkraft som byggs kommer den aldrig att kunna vara den universallösning som Lorentz Tovatt och Agneta Niklasson vill få det till. På systemnivå fungerar det helt enkelt inte, det blir dyrt och leder till mer utsläpp samtidigt som elpriserna skenar och naturvärden och människors livsmiljö förstörs.

För både boende och de politiker som företräder dem blir det här uppenbart att dogmatism och avsaknad av konsekvensanalys ofta präglar debatten. Kanske är det därför som både moderater, miljöpartister och andra politiker på kommunal nivå nu uttrycker sitt motstånd mot storskalig vindkraft?

Frågan om vår framtida energiförsörjning är stor och komplex. Den kräver ett helhetsgrepp utifrån noggrann analys av behov och tillgängliga systemlösningar, utan fastlåsning vid ett energislag som med framgång marknadsförts som ”grönt” och ”hållbart” av starka krafter med ekonomiska intressen i vindindustrin men som knappast tål närmare granskning varje sig det gäller koldioxidutsläpp, fossil backup-kraft, långsiktig miljöpåverkan eller lönsamhet utan subventioner eller förtur i energisystemet.