Svar till debattartikel i NT 3/2, ”Sans och balans i skogen”, av Cecilia Ambjörn
Cecilia Ambjörn från Naturskyddsföreningen efterlyser sans och balans i skogen. Som skogsägare kan vi varmt instämma i att biologisk mångfald är nödvändigt för vår överlevnad. Däremot delar vi inte bilden om skövling och rovdrift i brukandet av skog och har svårt att acceptera den förskjutning i tillämpning av skogsvårdslagen (SVL) som råder vid skydd av skog.
Nuvarande SVL från 1993 där man jämställer målen för produktion och miljö och där ansatsen är ”frihet under ansvar” kan ses som ett samhällskontrakt mellan politiken och näringen. Myndigheterna har med stöd av miljörörelsen de senaste åren förändrat sin tolkning och tänjt på regelverken vid skydd av skog. Det har skapat konflikter och rättsosäkerhet kring den grundlagsskyddade ägande- och brukanderätten.
Så länge staten på goda och formella grunder, och med rätt ersättning till skogsägaren, bildar reservat, biotopskydd eller tecknar naturvårdsavtal, kan vi, om än motvilligt, acceptera tillämpningen av SVL. Men när staten mer godtyckligt tar mark i anspråk, inskränker brukandet, eller utan ersättning som exempelvis vid viss tillämpning av artskyddsförordningen eller nyckelbiotopsregistrering innebär det snarare en oacceptabel konfiskering av egendom.
Skogsbrukande bygger på tradition, långsiktighet och lönsamhet. Många fastigheter har vårdats och brukats i generationer. Vi har under dessa 25 år med nuvarande SVL, vilket är en kort tid, genom åtaganden bedrivit en naturvårdsbefrämjande skötsel för att bevara och öka den biologiska mångfalden. Det har bland annat medfört att andelen gammelskog ökat, att mer död ved skapats och att andelen grova lövträd och skogslevande fåglar har ökat.
Som exempel på frivilliga åtaganden och åtgärder kan nämnas: systematisk kompetensutveckling, gröna skogsbruksplaner där vissa till och med har blå målklassning med hänsyn till vatten, certifiering enligt FSC eller och PEFC med krav på hänsyn i brukandet, till miljön samt ett socialt ansvarstagande. Med det följer bland annat krav på att undanta minst fem procent av den produktiva skogen ett normalt brukande. Även krav på Grönt kort för entreprenörer ställs. Vid varje skogsbruksåtgärd tas även en så kallad generell hänsyn som på plats bevarar eller utvecklar naturvärden.
Tyvärr finns ett misstroende från miljörörelse och myndigheter om värdet av alla dessa frivilliga åtaganden och åtgärder. Dessa utgör och innebär, tillsammans med det formella skyddet, Natura 2000-områden samt nyckelbiotoper, att en fjärdedel av skogsmarken undantas från produktion.
Nu får det vara nog. Dagens tillämpning av skogspolitiken är kontraproduktiv, där den som sköter sin skog på ett naturvårdande sätt tar en stor risk, eftersom den då riskerar bli inlöst eller konfiskerad.
Skogen är Sveriges gröna guld, som byggt och kommer att bygga vårt välstånd med stora nettoexportintäkter. Den är vår klimaträddare som binder stora mängder koldioxid och kan ersätta fossila produkter. Låt oss skogsägare få fortsätta att arbeta för detta!