Inte ens under andra världskriget, när Förintelsen pågick för fullt, marscherade antisemiter på gatorna här i Sverige och firade mördandet av judar. Det hade varit för magstarkt även för dem. Men den 7 oktober i fjol gjorde man det. Öppet och demonstrativt. Sociala medier var fulla av jublande inlägg här i Sverige. Detta var flera dygn innan Israel svarade militärt mot massmördandet av judar. Så det var inte mot Israels svar man marscherade på gatorna. Man firade att judar dödats. Samma budskap kom från en annan mobb som demonstrerade utanför en judisk förskola i Stockholm i maj: ”Döda judarna!”
Dessa som skanderar ”From the river to the sea” menar alltså ett Mellanöstern där den judiska staten förintats, men kallas av någon obegriplig anledning för ”propalestinska demonstranter”. Ungefär samma nyspråk som om man hade kallat brunskjortorna och SS för ”protyska”. Våra massmedier tiger om att många av dem som nu anklagar Israel för folkmord och att döda barn, den 7 oktober firade just folkmord och mördandet av barn. Och det med en bestialitet som överträffade allt en nazist kunnat komma på för 80 år sedan.
Hur kunde fokus på bara några dagar skifta från det största massmordet på judar sedan Förintelsen, till Israels absolut nödvändiga svar på massakern? SVT hade i april en rubrik: ”Sex månader sedan Israels krig mot Gaza inleddes.” Alltså inte: ”Sex månader sedan Hamas massaker på 1200 judar.”
Vad vi har sett sedan den 7 oktober är hur en antisemitisk islamism som tagit stadiga kliv framåt i Sverige de senaste årtiondena nu tagit över gatorna. Detta borde djupt oroa. En allt större del av Sveriges judar ser ingen framtid här för sig och sina familjer, medan andra hoppas kunna stanna men ”ligga lågt” med sin judiskhet. När det sedan kommer fram att Irans mullor, som lovat död åt den judiska staten, finns i bakgrunden för manifestationerna här i väst, blir allt skrämmande logiskt.
Vilka som äger gatorna blev smärtsamt tydligt i den europeiska antisemitismens huvudstad Malmö i maj. Den som dök upp med en israelisk flagga för att visa stöd för landets deltagare blev våldsamt attackerad av mobbar med Palestinaflaggor och förd från platsen av polis för att ha ”provocerat”. Yttrandefriheten har i ett slag satts ur spel och polisen verkade i TV-inslag komma bättre överens med mobben än med det fåtal judar som vågat sig dit. En anhörig med israelisk flagga utanför Israels ambassad fick av polisen höra att det ”kunde vara provocerande”. Själva existensen av en judisk stat är en provokation för dem som velat förgöra den sedan 1948. Och samma avhumanisering som användes mot det judiska folket före Förintelsen används nu mot den judiska staten.
Hur kunde det bli så här i Sverige? Åttio år efter Förintelsen? Den överhet som sviker sitt ansvar och säljer ut en hotad grupp för att inte stöta sig med mobben – och kanske mista dess röster i valet – måste dömas hårt av historien.
Bengt-Ove Andersson
Tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel.