I skolan väntade då alla de lärare som inget hellre vill än att leda och stötta barnen i deras utbildning och utveckling.
Samtidigt har också lärarprogrammen startat upp på Campus här. Det anmärkningsvärda där är att bara cirka hälften av alla platserna är fyllda. Detta trots det stora behov av lärare som finns, och därmed säkerheten att den som blir lärare kommer att få jobb. Samtidigt pekar alltså lärarfacken på att i Norrköping saknar 30 procent av de som arbetar i skolan pedagogisk utbildning. (NT måndag 29/8). Jobb finns, plats på utbildning finns, och ändå går det inte ihop.
Alla är helt eniga om att skolan är bland det viktigaste vi har. Skolan är en grundpelare för det demokratiska samhället. Skolan är grunden för att vi ska kunna forma våra egna liv. Skolan ger kort och gott alla förutsättningar.
Inte helt oväntat dyker då förstås frågan upp: Varför är då intresset för läraryrket så lågt?
Den som följt förändringar i skolans, och själva läraryrkets, förutsättningar kan med stor sannolikhet ana sig till olika beståndsdelar i svaret på frågan om varför för få vill arbeta som lärare.
Problemen blir en litania:
- Fler administrativa arbetsuppgifter, för samhället vågar inte lita på lärarna. Därtill många uppgifter och kontroll som kommer av att någon önskat visa politisk dådkraft. Tiden till undervisning har blivit mindre. Det skapar stress och otillfredsställelse i arbetet.
- Bristen på utbildade lärare och andra kompetenser, som elevhälsa, skapar en arbetsplats med oro och otrygghet
- Lärarutbildningen är den utbildning i Sverige som genomgått flest förändringar av alla under de senaste decennierna; knappt har en reform satt sig förrän en ny sätts igång
- Mitt i allt detta också hot och hatbrott på och mot skolor som alldeles självklart blir en helt ny nivå av stress och oro, då skolan saknar åtgärder för att förhindra liknande händelser i framtiden (DN 1/9 Källa:Lärarförbundet/Kantar Sifo).
Under valkampanjen ser vi väldigt lite debatt om djupa utbildningsfrågor, utan nästan enbart punkter som inte löser hela problem eller som istället helt fokuserar på finansiering: Förslag om att införa ett ordningsbetyg ger inte lärare mer tid med eleverna, och förslag om att flytta på stökiga elever gör inte att vi får fler behöriga lärare. Tvärtom kan det ses som något som ökar administrativt arbete. Finansieringsfrågan, och otyget att skattepengar försvinner iväg till skatteparadis, är viktig men vi kan inte enbart titta på den aspekten.
Miljöpartiet är alltid ett parti som tittar på hur saker hänger ihop. Trygghet och kreativ arbetsmiljö är en grundförutsättning för barnen, och då måste vi även prata om fullvärdiga skolbibliotek och riktiga skolgårdar – och att låta lärarna vara lärare, utan onödiga extra kontroller.
Samarbetet mellan skola, fritidsverksamhet och hemmen måste ges utrymme – och vi måste lita på att varje skola kan forma det samarbetet om de ges mandat att göra det. Politiken ska ge uppdraget, inte bestämma hur det ska ske.
De satsningar som nu görs för att obehöriga som arbetar i skolan ska kunna fortbilda sig till att bli behöriga lärare måste få fortsätta – utan någon ny tvär omsvängning i hur det arbetet ska gå till.
Sist men inte minst: Barn är olika, och vi måste ha modet att låta resurserna gå dit de behövs mest. Det betalar sig i längden väl att vi periodvis måste särskilt rikta pengar till vissa skolor, och till och med individuella elever med behov av anpassad undervisning.
Christel Andersson, kandidat (MP) till kommunfullmäktige Norrköping