Den 18 oktober fattade utbildningsnämnden ett inriktningsbeslut om planerade nedskärningar i tvåspråkiga skolelevers rätt till modersmålsundervisning, något NT rapporterade om.
I intervju med nämndens ordförande Ingrid Cassel (M) samt ledamot Gunilla Hellberg (SD) framkom att tvåspråkiga elever från och med nästa läsår ska erbjudas modersmålsundervisning i högst sju år istället för dagens tolv år, att undervisningen ska förläggas utanför ordinarie skoltid, att den för elever från och med årskurs 4 ska koncentreras till vissa skolor, och att vissa elever bara ska erbjudas fjärrundervisning.
Låt mig börja med att påpeka att för oss som har tvåspråkiga barn i modersmålsundervisning, är det ingen nyhet att barn från årskurs 4 reser till andra skolor för att ha sina lektioner. Så sker redan idag. Att barnen efter en lång skoldag tar bussen eller vagnen till ytterligare en lektion i en annan del av staden, speglar både elevers och vårdnadshavares engagemang i språkutvecklingen.
I andra sammanhang brukar kompetens i olika språk ses som både värdefullt och önskvärt. Men när det kommer till just modersmålsundervisning, är signalerna inte sällan de motsatta. Trots decennier av kvalificerad forskning som visar på motsatsen, omgärdas modersmålsundervisningen av myter och föreställningar om att den inverkar negativt på barns svenska eller motverkar integration.
Utbildningsnämndens hantering av frågan är inget undantag. Med hänvisning till kommunens ekonomi förbereds för en oerhört drastisk nedskärning av ämnet; rakt av försvinner fem undervisningsår. Det hade varit rimligt att det inför även ett inriktningsbeslut funnes åtminstone en uppskattning av hur stor besparing det ger, liksom om den står i proportion till det drastiska i åtgärden. Men på direkt fråga från NT svarar Ingrid Cassel bara att inga sådana beräkningar gjorts. Vårdslösheten är häpnadsväckande.
Till och med av sina försvarare har modersmålsundervisningen nästan alltid behandlats som enbart en kompensatorisk åtgärd för elever vars språkkompetens paradoxalt nog tycks ses mer som problem än tillgång. När det nu blivit något av en politisk sport att skylla allt mellan himmel och jord på invandrare, hamnar också denna undervisning i skottgluggen. Det är knappast någon hemlighet att Sverigedemokraterna länge velat avskaffa hela ämnet, och i Tidöavtalet spekuleras i att undervisning i modersmål kan ”negativt […] påverka integration eller elevens kunskapsutveckling i svenska språket.”
Att Norrköpings kommun, som styrs av samma partikonstellation som styr på riksnivå, nu väljer att avisera en kraftig inskränkning av rätten till modersmålsundervisning utan att ens presentera en ansats till konsekvensanalys, måste ses i det perspektivet.
Bland dem som drabbas finns nyanlända barn och ungdomar för vilka det fortsatta utvecklandet av modersmålet är ett ovärderligt stöd i inlärningen också av svenska. Här finns också svenskfödda barn som talar ett annat språk än svenska med en eller bägge sina föräldrar, och som med undervisningen i modersmål kan både bibehålla och utveckla en rik språkkompetens.
Dessa barn har alla rätt att känna att deras kompetens och den undervisning de får för att utveckla den värdesätts. Föräldrar till tvåspråkiga barn har rätt att kräva att barnens undervisning tas på allvar. Och Norrköpingsbor har rätt att begära att politikerna, vars arvoden bekostas med skattemedel, tar beslut baserade på kunskap snarare än fördomar och signalpolitiska överväganden.