Nu senast var det Widar Andersson i Folkbladet som för några dagar sedan lite nedlåtande skrev ”De gröna valde bort aktivismen”. Ungefär på samma sätt brukar NT:s politiske redaktör Hans Stigsson uttrycka sig. Främst när det gällde förre utrikesministern Margot Wallström, som många gånger blev anklagad för aktivism.
Vad är då aktivism? Enligt olika uppslagsverk så är det: ”individers och gruppers praktiska och medvetna aktiviteter för att påverka, eller göra motstånd mot förändring i samhället. Individer och grupper som utövar aktivism tar till praktisk handling. Särskilt i form av kampanjande, för att skapa politisk eller social förändring.”
Jag kan definitivt inte se denna aktivism som något negativt. Låt mig ta några historiska exempel. Det fanns under 1950-talet starka krafter i vårt land för att Sverige skulle ha kärnvapen. Den aktivism som uppbådades främst av det socialdemokratiska kvinnoförbundet var utan tvekan ett mycket starkt bidrag till att Sverige inte har kärnvapen.
Under 1960- och 70-talet förändrades både den officiella hållningen och den allmänna opinionen till USA:s anfallskrig i Vietnam. Detta var till stor del aktivisterna i FNL-gruppernas förtjänst.
Ett annat exempel som jag menar var aktivism var när man i Linköping lyckades få igenom en kommunal folkomröstning om Vallaskogen, där aktivisterna segrade.
Tidsmässigt närmare har vi Greta Thunberg och alla hennes vänner runt om i världen som genom sin aktivism definitivt satt stora och kraftiga avtryck inom miljö- och klimatpolitiken.
Vidare kan man fundera på den aktivism som sker inom till exempel Röda Korset som år efter år står med sina bössor och samlar in pengar till världens barn eller Frälsningsarmén som år efter år stadigt står med sin skylt ”håll grytan kokande”. Dessa grupper är självfallet också aktivister.
När chef- och politiska redaktörer föraktfullt uttalar sig och/eller beskriver aktivism så tycker jag mig se en rädsla för att politiska och sociala initiativ ska tas över av grupper som inte sitter på makten i riksdagen eller på andra ställen.
För mig är aktivism något positivt: att människor och grupper upplever att det är möjligt att kämpa för att åstadkomma förändring, självfallet fredligt, utan att man tillhör någon elit. I dessa dagar tror jag att vi ska se positivt på aktivism. De flesta partier tappar medlemmar och antalet förtroendeuppdrag har under en längre tidsperiod minskat betydligt.
Därför anser jag vi istället för att beskriva aktivism föraktfullt och förklemande ska hylla de många människor som utan krav på ersättning jobbar med demonstrationer, namninsamlingar, pengainsamlingar med mera för ett bättre samhälle.