I Norrköping har kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) i en artikel utnämnt alla som berörs av ditt departement som bortskämda och att arbetet med att fullfölja det nationella kulturprogrammets uppdrag som kulturarbetare är ett privilegium och ett bidragstagande som är offentligt finansierat.

I logikens namn borde därmed även ditt uppdrag, samt alla politiker, omfattas av samma kategori, offentligt finansierade på uppdrag av Sverige.

Tonen i Sophia Jarls uttalande är en direkt förolämpning för de musiker som efter 15 års tuff utbildning bidrar till ett levande samhälle. Sophia Jarl må själv vara privilegierad i sitt parti för att ha hamnat på valbar plats med möjlighet att påverka våra medlemmars verklighet. Men i det politiska uppdraget ingår inte att förolämpa och nedvärdera anställda i olika kommunala verksamheter.  

Det är bra att du som minister för kulturdepartementet reagerar på din partikollegas retorik när hon så uppenbart misskrediterar vårt yrkes status och nytta för samhället. 

Men ditt svar är inte helt tydligt. Det ligger en viss underton i att det bara är retoriken som är fel. Under många år har den felaktiga stämpeln på kultur som tärande och inte närande florerat och att det är få medborgare som är intresserade av att tillgodogöra sig det breda utbudet. Ett tydligare ställningstagande om nyttan och värdet av kultur vore välkommet. 

Vi inom kultursektorn måste självklart bära vårt ekonomiska delansvar i svåra tider likt andra yrkesgrupper. Men vi gör det med raka ryggar och stolthet, utan att be om ursäkt för att det vi bidrar med för samhällets bästa är finansierat av offentliga medel. 

Inte minst i kristider är konsten och kulturen än mer viktig som en upplyftande kraft i samhället när de mörka molnen växer sig stora.