Den kan bidra till att unga får lättare att studera på en ny ort, att man får möjlighet till fysisk aktivitet, vara en avgörande faktor till om man kan träffa vänner eller inleda relationer, eller rentav till och med. avgöra om man kan lämna sitt eget hem. Det konstaterar även Socialstyrelsen i sin rapport från i somras. 

Under 1990-talet var den politiska ambitionen att personer med funktionsnedsättning skulle kunna leva som andra. Det gjorde också att många kunde utbilda sig, börja jobba, inleda relationer och bilda familj. Man litade på att man alltid skulle få det stöd man behövde från samhället.

Under de senaste decennierna har det dock blivit allt svårare för personer med synnedsättning att få rätt till ledsagning.

Förändringar i lagtolkning och praxis gör att allt fler inte får rätt till det de behöver. Minskningen från 2484 personer som blev beviljade stöd enligt LSS för 14 år sedan jämfört med 779 2022 talar sitt tydliga språk. Det är en minskning med 68%. 

”Skamgränsen för hur illa människor får behandlas är passerad och det med råge”, sa vår förbundsordförande Niklas Mattsson i våras och det kan inte nog understrykas.

För den person som inte får det stöd som den behöver blir livsvillkoren snarlika de som fanns innan 1990-talet, menar Socialstyrelsen. Man blir beroende av familj och vänner och kan inte vara aktiva föräldrar. Rädslan påverkar ens tankar, drömmar och möjligheter i vardagen. Att endast få utöva sitt fritidsintresse en gång i veckan eller att bara få tillbringa sin tid i närmiljön är exempel på normer och värderingar som kan beskrivas som ett ”lagom för funktionsnedsatta”. Det innebär att vad som anses lagom för ett gott liv för personer med funktionsnedsättning är lägre än vad som är vanligt för andra medborgare. 

Närmare 70 procent av kommunerna tar dessutom ut en avgift för ledsagning genom Socialtjänstlagen. Kostnaden ligger mellan 35-470 kronor i timmen, vilket medför merkostnader för de som får stödet. För många är avgifterna väldigt betungande och kan medföra att de inte söker ledsagning, trots att de egentligen har behov av stödet.

Därför bedömer Socialstyrelsen att individerna ofta har merkostnader till följd av sin funktionsnedsättning i relation till ledsagning. Att personer inte ska drabbas av merkostnad på grund av sin funktionsnedsättning är en viktig funktionshinderspolitisk princip som har funnits i många år. Det står i flera förarbeten, bland annat till LSS.

Den politiska ambitionen att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra finns fortfarande kvar och är ett mål som är inskrivet i lagtexten i både SoL och LSS. Tyvärr fungerar inte ambitionen. Det har blivit ett glapp mellan ambition och verklighet när det gäller ledsagning. Det är en slutsats som Socialstyrelsen drar i sin rapport. 

Mot bakgrund av ovanstående ser Socialstyrelsen behov av att ledsagning regleras i en särskild lag. Socialstyrelsen föreslår därför att förutsättningarna för att reglera insatsen ledsagning i en särskild lag bör utredas. Där bör man också utreda om ledsagningen ska ges avgiftsfritt, för att undvika att personer får merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning. 

En sådan reglering skulle också medföra jämlikhet över landet och mellan olika grupper, jämfört med dagens system där ledsagning enligt LSS är avgiftsfri, medan ledsagning enligt SoL är avgiftsbelagd i närmre 70 procent av kommunerna, dessutom med olika belopp i olika kommuner.

Socialstyrelsens förslag välkomnas av Synskadades riksförbund Östergötland. Vi vill se agerande från våra riksdagsledamöter till att driva frågan om en ny lagstiftning för ledsagning, så att även personer med synnedsättning kan leva på ett sätt som gemene man ser som självklart och därigenom också ett friskare Sverige