Sten Lennquist, professor emeritus i Katastrofmedicin. Arkivbild.
Det här är ett problem som berör hela samhället. Polisen är bara en komponent av samhället. Även om den naturligtvis är viktig i detta sammanhang, räcker det inte att en av samhällets många komponenter gör sitt yttersta - för att lyckas lösa det här problemet krävs att alla komponenter gör sitt yttersta.
Baserat på min erfarenhet som kirurg, har jag här dragit en parallell mellan behandling av cancer och behandling av den sjukdom som drabbat vårt samhälle i form av de grova våldsbrotten.
För att behandla den drabbade krävs i båda fallen en kedja av insatser inom olika områden, där varje insats måste vara optimal för att patienten ska kunna botas – ingen kedja är starkare än den svagaste länken:
- Förebyggande hälsovård så att tumören kan behandlas innan den spridit sig för mycket. Motsvarar i samhället: kommunernas sociala ansvar, inklusive integrationsarbete.
- Noggrann diagnostik av tumörens art och utbredning. Motsvarar i samhället: socialtjänstens ansvar att upptäcka och kartlägga riskfaktorer
- Operation. Motsvarar i samhället: polisens operativa arbete.
- Ett intensivvårdsteam som sköter övervakningen efter operation. Motsvarar i samhället: domstolarnas och kriminalvårdens ansvar
- Ett vård- och rehabiliteringsteam för eftervården. Motsvarar i samhället: både kriminalvårdens och kommunernas ansvar för återanpassning i samhället.
Utöver detta krävs:
- Patientens egen medverkan efter bästa förmåga (som faktiskt inte bara är en viktig, men nödvändig komponent). Motsvarar i samhället: varje enskild medborgares ansvar att göra sitt yttersta för att inte göda kriminaliteten.
- En sjukvårdsledning som ansvarar för att de olika vårdkomponenterna får de resurser de behöver och prioriterar på rätt sätt mellan dem. Motsvarar i samhället: politikernas ansvar att prioritera och fördela samhällets resurser.
I debattartikeln drar Sten Lennquist en parallell mellan cancer och behandling av den sjukdom som drabbat vårt samhälle i form av de grova våldsbrotten. Arkivbild.
Låt oss nu anta att vi har en mycket duktig kirurg som gör en fulländad operation. Men det hjälper inte om:
- Tumören hunnit sprida sig för mycket på grund dålig förebyggande vård (i samhället: brister i socialt arbete, integration)
- Diagnostiken är ofullständig (i samhället: riskfaktorer har missats)
- Postoperativ intensivvård misslyckas (i samhället: gripande leder inte till dom, domen inte anpassad till brottet)
- Eftervård och rehabilitering misslyckas (i samhället: återanpassning felar)
- Patienten medverkar inte (i samhället: varje medborgare tar inte sitt ansvar, man fortsätter köpa och konsumera narkotika för miljarder, vilket fortsätter skapa förutsättningar för kriminalitet och revirstrider)
- Någon eller flera länkar i kedjan får inte de resurser som är nödvändiga (i samhället: våra politiker misslyckas i prioriteringen).
Fungerar polisen optimalt, förhindrar man de brott som kan förhindras och griper man dem som är möjliga att gripa? undrar Sten Lennquist. Arkivbild.
Om patienten inte kan botas, kan man alltså inte fokusera på en länk i kedjan och säga att ”patienten dog för att kirurgen gjorde ett dåligt jobb” – varje länk i kedjan måste granskas för att analysera om något kan göras bättre. Hur är det i vårt samhälle?
- Gör kommunerna verkligen ett optimalt integrationsarbete, och socialtjänsten ett optimalt förebyggande arbete?
- Upptäcker man i tid alla barn som är riskfaktorer för kriminalitet?
- Fungerar polisen optimalt, förhindrar man de brott som kan förhindras och griper man dem som är möjliga att gripa?
- Fungerar våra domstolar optimalt, är lagarna anpassade till dagens kriminalitet, fungerar kriminalvården optimalt?
- Tar varje medborgare sitt ansvar genom att avstå från att köpa och konsumera den narkotika för många miljarder som är en förutsättning för, och som direkt göder, kriminalitet och revirstrider?
- Är prioritering och fördelning av samhällets resurser optimal?
Sannolikt kommer alla som läser det här att besvara flera av frågetecknen ovan med ”tveksamt”, i vissa fall (som när det gäller varje medborgares ansvar) solklart ”nej”, och då kanske man inser att det är dags att sluta fokusera enbart på polisen. Just polisen har faktiskt både tillförts avsevärda resurser och använt dem på ett bra sätt, vilket tydligt framgår av statistiken över antalet gripna och dömda i förhållande till antalet brott, och även det imponerande antalet direkt förhindrade brott. Det hindrar inte att man ständigt måste fortsätta sträva efter förbättring, utvärdera varje insats och ta in erfarenheter både nationellt och internationellt, vilket man också gör. Men allt detta hjälper ju inte om en eller flera övriga länkar i kedjan brister.
Våra politiker måste sluta skylla på varandra som småbarn i en sandlåda och i stället lägga prestigen åt sidan och samverka så länge landet är i kris, skriver Sten Lennquist. Arkivbild.
Det här berör oss alla, och nu måste vi alla hjälpas åt. Våra politiker måste sluta skylla på varandra som småbarn i en sandlåda och i stället lägga prestigen åt sidan och samverka så länge landet är i kris, vilket man är eniga om att vi är. Vi själva måste sluta lägga ansvaret på en enskild länk i kedjan och i stället alla göra allt vad som står i vår förmåga för att förbättra varje länk som vi kan påverka. De flesta av oss borde kunna göra något åt åtminstone någon av länkarna ovan. Det är hög tid att göra det nu, om vi tillsammans ska kunna klara av det här.