Ledsagning är ofta avgörande för att personer med grav synnedsättning/blindhet ska kunna leva aktiva och självständiga liv. Det handlar om saker som för fullt seende är självklara, som att ta en promenad, gå till apoteket eller affären för att handla, ta med barnen till lekparken eller delta i en fritidsaktivitet. Vi talar om grundläggande delaktighet, att kunna röra sig i samhället och få vardagen att fungera.

En väl fungerande ledsagning skulle få flera positiva effekter, både för den enskilde och samhället. Det handlar om att förebygga problem och ta vara på mänskliga resurser och främja delaktighet. Personer med synnedsättning både kan och vill bidra i samhället. 

Målet för den svenska funktionshinderpolitiken är ”full delaktighet för personer med funktionsnedsättning”, men det är vi långt ifrån idag. Om politiken ska bli trovärdigt får ”Full delaktighet” inte bli en tom floskel. Det behöver bli något som faktiskt händer i människors vardag. 

Ofta fastnar diskussionerna kring budgeten för nästa år. Det är begripligt om vi bara tänker ett år i taget, men det dödar en viktigare diskussion om hållbarheten på längre sikt. Det finns andra kostnader - de som uppstår när människor inte får möjlighet att bidra, när människor utestängs socialt och hänvisas till att bli passiva mottagare av nödbistånd och vård. Att sätta en prislapp på detta i det enskilda fallet när ledsagningsbeslut fattas går så klart inte. Men vi kan ge exempel på vilka kostnader det kan handla om för samhället. För lite fysisk aktivitet kan exempelvis leda till fallolyckor, som är tre gånger vanligare bland äldre med synnedsättning än för äldre i gemen. Fallskador kostar samhället ungefär 14 miljarder kronor varje år. 

Medlemsundersökningar från Synskadades Riksförbund visar också att personer med synnedsättning är mer drabbade av fysisk och psykisk ohälsa än befolkningen i stort. Det handlar till exempel om värk av olika slag, sömnproblem, oro och nedstämdhet. Upplevelsen av isolering och ensamhet är dubbelt så vanlig bland personer med synnedsättning jämfört med befolkningen i stort. 

Riskerna med för lite fysisk aktivitet och social isolering är välkända. Det leder till högre stressnivåer och försämrade kognitiva funktioner. Människor mår dåligt av att ofrivilligt sitta fast i hemmet. 

Nuvarande brister i stödet leder till att synskadade får sämre livsvillkor och drabbas av olika hälsoproblem. I förlängningen innebär det ökade kostnader inom sjukvården och den kommunala omsorgen. Ett väl fungerande stöd skulle få motsatt effekt och främja både delaktighet och hälsa. 

Några exempel på konsekvenser: 

• Unga hemmaboende hänvisas till stöd från sina föräldrar. ”Det är inte roligt att gå på dejt med mamma som ledsagare”, som en ung tjej med synnedsättning uttrycker det.
• Skälig levnadsnivå inkluderar inte stöd kopplat till föräldraskap, något som drabbar både föräldern och barnen. Det innebär att relativt små barn kan få ta ansvar för föräldern istället för tvärtom.

Lagstiftningen är riksdagens uppgift, men ansvaret för den praktiska utformningen av insatsen ledsagning ligger på kommunen. Den ska utformas som en insats av god kvalitet som bidrar till full delaktighet. På så vis kan du som kommunal politiker ta ditt funktionsrättsliga ansvar.