Svar till Christian Ankarstrand och Peter Borring i NT 26/2
Att inventera och identifiera nyckelbiotoper i skogen är ingen konfiskering av egendom. Det innebär endast att Skogsstyrelsen pekar ut områden med riktigt höga naturvärden. Sedan kräver lagen att skogsägaren samråder med myndigheten innan åtgärder utförs som kan skada naturvärdena. Skogsnäringen har för övrigt själva bidragit till att göra systemet effektivt genom att inte köpa virke från nyckelbiotoper.
Vi inom miljörörelsen vet också att det finns många skogsägare som med omsorg vårdat sina fastigheter. Sådant långsiktigt tänkande vill vi se inom hela näringen. De frivilliga naturvårdsåtagandena som görs är värdefulla.
Sedan kan man räkna på olika sätt för att få fram hur stora ytor som är skyddade idag. När Christian Ankarstrand och Peter Borring skriver att 25 procent av skogsmarken är undantagen från produktion så måste detta förtydligas. Det blir 25 procent om man menar att alla frivilliga avsättningar och obrukbar skogsmark (impediment) ska lämnas orörda. Räknar man däremot med formellt skyddad skog på produktiv skogsmark så blir siffrorna annorlunda. Då finns det endast cirka fyra procent skyddad skog idag. Siffror som visar att dagens skogsvårdspolitik har fog för sig.
Att sedan tro att skogen ska rädda vårt klimat är lite väl naivt. Skogen kan inte räcka till för att värna och öka biologisk mångfald, fungera som koldioxidsänka, ersätta fossila bränslen för transport och uppvärmning. Tror vi att skogen kan stå för allt detta är det risk för nya historiska bakslag – det är inte mer än 200 år sedan praktiskt taget hela Halland var avskogat till följd av intensivt överutnyttjande av skogsråvara.
Jag förstår att man som markägare kan känna sig trampad på tårna när man inte själv får råda över hela sitt skogsinnehav. Men skulle man inte i allt missnöje också kunna känna lite stolthet över vetskapen att man skött sin skog så väl att den kan bli naturreservat till glädje för generationer av människor, djur och växter.