Är du struts eller politiker? Den frågan är lika relevant idag som för ett antal år sedan. Valresultatet är ingen överraskning för den som följt med i inrikespolitiken sedan valet 2014. Men givet det att huvudet varit i sanden blir det parlamentariska läget i riksdagen givetvis svårlöst.
Alla partier har haft ett önskescenario om vilken sakpolitik de vill driva igenom och tillsammans med vilka partier detta ska ske. Moderaternas riksdagsgrupp har, enligt mig helt korrekt, värnat alliansen under förra mandatperioden. Detta har de gjort med argumentet att det är under paraplyet alliansen som (M), (C), (KD) och (L) kan få genomslag för mest borgerlig politik. Samtidigt har vi vetat att väljarnas förtroende för alliansens partier nationellt varierat. På samma sätt har vänsterblockets väljare agerat; ibland har väljarstödet varit större och andra opinionsmätningar har visat en tillbakagång. Från båda blocken har vi kunnat se en förflyttning av väljare till (SD) som på kort tid mobiliserat nästan var femte väljare.
Utifrån ovanstående fakta anser jag att övriga partier och dess partiledare rimligtvis borde kunnat dra slutsatsen innan valet att (SD) skulle bli den vågmästare i riksdagen som de nu är och formerat en alternativ plan för att leda Sverige. Istället får vi nu uppleva hur Sveriges högst beslutande församling, som ska ta ansvar för statsbudget, stifta lagar och företräda Sverige i officiella sammanhang, slutat fokusera på sakpolitik till förmån för vem som ska ta vem och framförallt vem som inte ska få ”vara med”.
Jag är ju förvisso varken liberal- eller centerväljare men som alliansvän ändå besviken över hur Björklund (L) och Lööf (C) valt att hittills ignorera Kristerssons (M) försök att genomföra den allianspolitik som vi gemensamt lovat väljarna. Vad är det som gör att de båda partiledarna för (L) och (C) sätter viljan att isolera (SD) framför sitt eget partiprogram och vill regeringsbilda till vänster? Givetvis är det så att borgerliga partier kan välja att samarbeta till vänster men nog inser vi alla att det innebär mindre borgerlig politik. Se bara hur den lokala vänstertoleransen från (L), (C) och (KD) ytterligare cementerat (S) styrning av Norrköping.
Jag, liksom alla andra, vet att det finns, minst sagt, stora tveksamheter kring (SD):s rötter och anledningen till att partiet bildades. Partiet har en helt annan ideologisk utgångspunkt än den borgerliga plattform vi själva har. Alliansen ska givetvis aldrig stödja politiska förslag där det skulle kunna finnas inslag av främlingsfientlighet men är det inte hög tid att pröva (SD):s påstådda vilja att ta ansvar på riktigt? Vem tror längre på att (SD) ska tappa väljarnas förtroende för att andra partier stänger dem ute? Inte jag i alla fall.
Så, Lööf och Björklund behöver dra upp huvudet ur sanden och inse likt Kristersson och Busch-Thor (KD) att alliansens politik kommer att behöva någon form av välsignelse från SD i nuläget. Det kanske, trots allt, enbart är en sådan välsignelse som på sikt kan göra alliansen till en majoritetsregering igen.