Tack för dina reflektioner kring SON och dina tankar om vad som betecknas som en katastrof, skriver Sophia Jarl i en replik till Helena Cimbritz.
Kriget i Ukraina, Coronapandemin och de återkommande vulkanutbrotten på Island är exempel på händelser som jag tror de flesta skulle kalla katastrofer. Samtidigt är det förstås upp till var och en att avgöra om en hyreshöjning på sex miljoner kronor för Scenkonst Öst (som årligen får bidrag från skattekollektivet på över 200 miljoner) verkligen kvalificerar sig som en "katastrof". Kanske är det just den bedömningen som gör att jag och Helena Cimbritz ser så olika på det här.
Cimbritz sällar sig till en skara företrädare som driver en alarmistisk opinion för SON där de främsta argumenten som används vilar i beslut som aldrig har fattats. Det finns inga beslut i Scenkonst Öst hur hyreshöjningen ska hanteras. Ändå vet dessa företrädare exakt vad som kommer att hända.
Det som finns är utgångspunkter från ägarna; Region Östergötland, Linköpings och Norrköpings kommun. Bolaget ska i första hand arbeta med att öka antalet betalande besökare, primärt minska kostnader där kostnader uppstått, undanta all barn- och ungdomsverksamhet från besparingar och se över administrationen. Dessutom är vi tydliga med att bolaget måste hantera hyran inom den budget de idag har. Vi tre ägare avsätter totalt 225 miljoner i bidrag per år. I Norrköping avsätts cirka 70 miljoner enbart till Scenkonst Öst och det i sig utgör drygt 15 procent av hela Kultur- och fritidsnämndens budget. Det kan exempelvis jämföras med fritidsgårdarna där budgeten är drygt 50 miljoner.
Cimbritz vill att jag slutar ställa kulturinstitutionen mot skola, vård, omsorg och viktig infrastruktur. Det var precis det här resonemanget som inledde hela kulturdebatten. Cimbritz bekräftar igen att en kulturinstitution ska ha en särställning. Det är fortfarande lika orealistiskt nu som då. Låt mig upprepa; det finns bara en kassa i kommunen. Den kassan ska fördelas så att den täcker de behov som medborgarna har.
Vi kan jämföra det med en hushållsekonomi. Alla vet att en fungerande privatekonomi bygger på att man betalar grundläggande utgifter först. Hyran, mediciner och maten på bordet är exempel på detta. Först när dessa grundläggande behov är tillgodosedda kan vi, om medlen tillåter, njuta av fritid som kostar – en konsert, ett besök i djurparken, en match på Parken eller en ny bok. Samma gäller för en kommun; först ser vi till att det finns resurser till det grundläggande. En palliativ person med svåra smärtor behöver först och främst vård och smärtlindring – inte en konsert.
Avslutningsvis; de skatter vi betalar är solidariska. Ibland är jag sjuk och då nyttjar jag skattesystemet som andra betalat till och andra gånger är andra sjuka och då betalar jag för att de ska få vård. Cimbritz förslag på ekonomisk styrning verkar gå ut på att vi ska prognostisera att alla individer följer samma behovsmönster; välfärden "behövs i varierad omfattning i olika skeden av livet" och där ska vi avsätta resurser. Kulturen däremot nyttjas "från vaggan till graven".
Så kanske ditt liv sett ut Helena Cimbritz men det finns många som är sjuka en hel livstid, det finns människor som lever i social utsatthet i decennier, barn som behöver omplaceras och äldre som har stora omsorgsbehov. Vi är olika och våra skatter måste kunna möta upp just det. I vårt skattesystem är vi varandras garanti för välfärd. Och jag kommer prioritera de grundläggande behoven först, inte av ideologiska skäl utan för att det är rätt för de som är mest utsatta.
Sophia Jarl (M), kommunstyrelsens ordförande Norrköping