Apropå
"Holmens planer på elproduktion har mött motstånd förr" NT 9/12
Av en tillfällighet har nyhetsmagasinet Fokus (12/12) en utförlig artikel om Schweiz, ett land ”där livet går sin gilla gång utan vare sig inflation, arbetslöshet eller chockpriser på el”. Schweiz har cirka 8,5 miljoner invånare att jämföra med Sveriges cirka 11 miljoner.
Nyligen har Jan Jörnmark kommit ut med boken Övergivna platser – finalen, som beskriver Sveriges samtidshistoria. Boken innehåller en nedslående redogörelse av vad som hänt i Sverige de senast 50 – 60 åren, med ett klart underbetyg för svensk näringslivspolitik.
En dålig näringslivspolitik leder med nödvändighet till dålig ekonomisk utveckling.
Den vilja till samförstånd som Stjernkvist efterlyser har under den här perioden inte varit utmärkande för socialdemokratisk politik. Den har snarare varit aggressiv och konfrontativ vänsterpolitik, med löntagarfonderna som höjdpunkt/lågvattenmärke.
Om man gör en jämförelse mellan Sverige och Schweiz, kan man konstatera att länderna efter andra världskriget hade ungefär samma utgångsläge. Bägge hade förskonats från krigets förstörelse. Bägge hade en intakt produktionsapparat med förmåga att producera det som behövdes för återuppbyggnaden i övriga Europa.
Om man ska vara helt ärlig hade Schweiz egentligen ett sämre utgångsläge jämfört med Sverige. Schweiz hade inga råvarutillgångar inom landet och dessutom fyra olika språkområden som skulle hållas samman. Sverige hade i utgångsläget skogar och rika malmfyndigheter som kunde exploateras, ett enda språk och en homogen befolkning.
Sverige under socialdemokratin satsade från mitten av 1940-talet på en hårt centraliserad stat, med höga skatter, där politikens gillande var en förutsättning för framgång i näringslivet och med en uttalad vilja att med centralstyrning skapa ett ”folkhem”.
Schweiz satsade å sin sida på direkt demokrati med decentraliserad lokal förankring, låga skatter, liten politisk inblandning i näringslivet – där koncensus gjordes till en förutsättning för förändring.
Även om Stjernkvist inte har Schweiz samhällsordning som förebild, förefaller han numera förespråka en konservativt ideal – värna, vårda, underhålla, förbättra och förnya i nu nämnd ordning – en enligt min mening en sympatisk och välgrundad inställning. En inställning som dessvärre inte haft någon framträdande plats i modern politik.
Med facit i hand kan man konstatera att Sverige valde fel väg. Invånarnas materiella välfärd bygger till stor del på ekonomin. En schweizerfranc motsvarade i utgångsläget ungefär en krona. Nu kostar den drygt elva kronor. Om man tittar på BNP per capita är den cirka sjuttio procent högre i Schweiz än i Sverige.
Som Stjernkvist så riktigt framhåller ”Det gäller att hitta balansen mellan å ena sidan den förnyelse som är helt nödvändig i en föränderlig värld, å andra sidan ett ömsint förvaltande av det som är värt att ta med sig in i framtiden”.
Stjernkvist konstaterar: ”När det gäller vindkraften (i Norrköping) är positionerna lokalt låsta”.
Att lägga ned välfungerande kärnkraft för att i stället bygga vindkraft i ett område där många människor bor och verkar, är inte ”ett ömsint förvaltande av det som är värt att ta med sig in i framtiden”. Den ”kompromiss” som Stjernkvist verkar förespråka har nog dessvärre ingenting med koncensus att göra. Snarare en traditionell S-politik som går ut på att ”vi tar det vi kan nu, så tar vi resten sen”.