Näringslivet påtalade ofta att det saknades möjlighet att anordna större event i Norrköping. Men så öppnades en möjlighet där näringslivet medverkade till byggandet av Louis De Geer, skriver Kaj Krantz.
De flesta inläggen är kritiska till bägge åtgärderna. Jag delar kritikernas uppfattning i båda frågorna. Varför Louis De Geer? Uttalanden från det nya styret tyder på att kommunens skäl för byggandet av Louis De Geer behöver upprepas.
Symfoniorkestern hade utvecklats och var extremt trångbodda i Hörsalen. SON fick genom ett hyresavtal med Louis De Geer konsert och kongress, förutsättningar bygga upp långsiktig högkvalificerad konsertverksamhet med goda förutsättningar både för repetition och konserter.
Industrilandskapet behövde en injektion för att utvecklas och då krävdes kommunalt engagemang. Louis De Geer banade väg för industrilandskapets senare utveckling med bland annat universitetet, företagsetableringar och bostäder. En statlig utredning visade att satsningar på kulturbyggnader var tillväxtskapande.
Näringslivet påtalade ofta att det saknades möjlighet att anordna större event i Norrköping. Men så öppnades en möjlighet där näringslivet medverkade till byggandet av Louis De Geer. Då skapades gemensamt infrastrukturanläggningen Louis De Geer. Det som en av de engagerade näringslivsföreträdarna senare med stolthet kallade Norrköpingsbornas nya vardagsrum.
Det finns också skäl påtala den stolthet och samhörighet många Norrköpingsbor kände över anläggningen. ”Tänk så fint det blev” har många sagt till mig
Jag noterar också att bakom beslutet i kommunen stod S, C, L och delar av M. Jag minns särskilt med vilken eufori dåvarande liberala oppositionsrådet tillstyrkte byggandet.
Vid millenniumskiftet överlät de privata ägarna sina andelar till kommunen. De hade gjort sitt och ville inte äga kommunal infrastruktur.
Att äga sin infrastruktur är grundläggande för kommunal verksamhet vilket många påpekat bland annat Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Det finns flera avskräckande exempel på motsatsen som beskrivits av andra debattörer.
Vi har mödosamt utvecklat Symfoniorkestern till den klenod det nu är. Även i svåra tider har vi hittills slagit vakt om Symfoniorkestern, skriver Kaj Krantz.
Företrädare för kommunens nuvarande styre, Borgerlig samverkan, hänvisar till en studie som KPMG gjort för att rättfärdiga sitt agerande kring försäljningen av Louis De Geer. Jag har tagit del av den.
Studien ger inget belägg för lämpligheten i att sälja Louis De Geer. Tvärtom skriver KPMG ”Denna rapport innehåller ingen rekommendation avseende förvärv, avyttring eller annan strukturaffär”.
Det finns heller inget egentligt underlag som styrker intresset från privata aktörer. Det enda som finns är obestyrkta spekulationer om lokalt intresse och en sammanställning av konkurrenterna i närområdet. Inte mycket att luta sig mot.
Privatiseringsivrarna hävdar också att en privat aktör skulle kunna öka intäkterna. Det är kanske möjligt men KPMG visar tydligt att det i så fall måste ske till priset av mindre verksamhet för Norrköpingsborna, det vill säga framför allt färre konserter och annan underhållning. En privatisering innebär alltså att invånarna i Norrköping i mindre utsträckning får tillgång till sitt vardagsrum.
KPMG-studien i övrigt består av en sammanställning av data som hämtats från offentliga dokument. Därför är det obegripligt att hela studien på varje sida stämplas som konfidentiell. Var det något som behövde döljas? Nu finns den i kommunens diarium som allmän handling.
Louis De Geer banade väg för Industrilandskapets senare utveckling med bland annat universitetet, företagsetableringar och bostäder, skriver Kaj Krantz.
Symfoniorkesterns betydelse och kvalité har förtjänstfullt beskrivits i tidigare inlägg av bland andra Helena Cimbritz (ordförande SON-vännerna), Göran Sarring, Stefan Fred och Göran Bergkvist. De har liksom Jan Bergström visat på att högkvalitativ kultur som Symfoniorkestern bedriver är tillväxtskapande. Jag instämmer i deras inlägg.
Vi har mödosamt utvecklat Symfoniorkestern till den klenod det nu är. Även i svåra tider har vi hittills slagit vakt om Symfoniorkestern.
I Norrköping betraktar vi oss som en Idrotts – och kulturstad där eliten utgör föredöme och inspiration. På samma sätt som IFK och Dolphins motiverar ungdomar till idrott ger Symfoniorkestern förebilder till musikengagemang bland ungdomar. Deltagande i kultur och idrott – bredd och elit - ger kommunen mångfalt tillbaka.
I intervjuer har kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl uttryckt att Norrköpings kommun tar för stor andel av Symfoniorkesterns kostnader. Det vill hon åtgärda genom en förhandling med Linköping och Region Östergötland. Det är säkert utmärkt. Det som oroar är uttalandet om att om det misslyckas överlämnas notan till Scenkonst Östergötland. Det är ett bekvämt sätt slippa ta ansvar. Kalla ett sådant agerande ”hålla armlängds avstånd” är parodi på begreppet.
Det nuvarande styret talar mycket om att Symfoniorkestern måste öka sin självfinansieringsgrad och att kommunens bidrag ska minska. Det finns stora risker med ett sådant agerande. Det är ju ingen självklarhet att andra bidragsgivare sitter still om Norrköpings kommun krånglar. Lars Stjernkvist och Louise Malmström har tydligt beskrivit konsekvenserna vid olika grad av så kallad självfinansiering.
Slutligen: Det moderatledda styret med stöd av SD verkar vara kulturfientligt. När jag rör mig i Norrköping hör jag mycken oro bland kulturintresserade moderatsympatisörer som undrar: Ska vi inte få ha kvar vårt kära Louis De Geer och inte kunna njuta av Symfoniorkestern??
Det är kanske dags att de träder fram och visar sina kulturvärderingar. Jag undrar också var Liberalerna tagit vägen. Framstående liberaler var tidigare engagerade i Symfoniorkestern.
Jag står fast vid att det vore djupt olyckligt att privatisera infrastrukturanläggningen Louis De Geer och dessutom begränsa Symfoniorkesterns möjligheter att verka högkvalitativt.