Trots att denna siffra alltjämt ligger ett par procentenheter över exempelvis Tysklands och hela sju procentenheter över genomsnittet för OECD har Sverige lyckats arbeta sig ned från långt högre nivåer och faktum är att skattetrycket snart kommer att vara det lägsta sedan 1975. Det här är en utveckling värd att lyfta fram som något mycket positiv och skattetrycket väntas också fortsätta minska något under mandatperioden.
Sveriges höga skatter har varit en del av den nationella självbilden. Från socialdemokratiskt håll bärs den upp med viss stolthet – minns Mona Sahlins berömda uttalande om att det ska vara häftigt att betala skatt – medan de av oss som står till höger i politiken alltid varit noga med att påtala högskattepolitikens negativa konsekvenser. Det är nämligen inte så enkelt att en skattehöjning med en krona ger en krona i ökade intäkter till välfärden.
Det är inte ”skatteandelar” som staten och kommunerna producerar tjänster för utan kronor och ören och det är bättre att fler arbetar än att de som redan arbetar betalar mer i skatt. Enskilda skatter kan rentav ha så skadliga effekter att de nästan blir gratis att ta bort – som vi sett med förmögenhetsskatten och värnskatten – och en sänkning av det generella skattetrycket kan mycket väl leda till högre skatteintäkter genom högre tillväxt.
Förutom att höga skatter kan vara kontraproduktiva från ett välfärdsperspektiv finns en viktig moralisk dimension i att se till att alla som arbetar får behålla så mycket som möjligt av det de tjänar.
Det handlar om egenmakt och självbestämmande. Länge var det oproblematiskt för partier till vänster att gå till val på höjda skatter. Så är det inte längre. Breda inkomstgrupper har blivit varse vilken skillnad det gör i den egna plånboken när mindre pengar försvinner i skatt. De jobbskatteavdrag som alliansregeringen genomförde och som nuvarande regering utökar har markant ökat människors makt över den egna ekonomin.
En annan faktor som i högsta grad påverkar enskildas ekonomi är, återigen, tillväxten som i sin tur alltså påverkas negativt av höga skatter. Den stora välståndsökningen under Sveriges ”rekordår” efter andra världskriget skedde under en period med längre skatter.
På 23 år, mellan 1950 och 1973 blev svenskarna dubbelt så rika mätt i BNP per capita. Under samma tid ökade skattetrycket från 18 till 37 procent av BNP. Nästa fördubbling av välståndet tog hela 42 år. Givetvis har andra faktorer spelat stor roll men hög beskattning kostar på. Som högst var skattetrycket hela 50 procent år 1990 och under hela perioden 1981 till 2008 låg det konstant över 44 procent. Här finns ingen anledning att vara nostalgisk. Tvärtom bör vi fortsätta att fokusera på att öka vårt gemensamma välstånd genom att skapa förutsättningar för tillväxt och innovation.
Som en följd av en medveten politik av framförallt moderatledda regeringar har Sverige inte längre världens högsta skatter utan vi har tagit oss förbi en handfull länder i statistiken på väg ner mot mer ”normala” nivåer. Så sent som den första januari sänktes också bland annat skatten på arbete, pension och drivmedel. Det är en synnerligen välkommen utveckling som inte hotar välfärden utan tvärtom gör oss rikare.