Replik
"Reduktionsplikten ännu sämre än sitt rykte" NT 25/6
Det är Riksrevisionens främsta slutsats i rapporten ”Reduktionsplikten – risker för genomförande och effektivitet”, vilket inte framgår av Daniel Åkermans ledare (NT 25/6).
Riksrevisionen har också, som Åkerman återger, kritik mot hur reduktionspliktens uppbyggnad nu; när andelen biodrivmedel blir riktigt hög, uppfylls inte de nuvarande tekniska kraven. Det är dock först kring 2027, med god tid att justera regelverket. Riksrevisionen anger också att ”Sverige är en stor marknad för HVO och importerar ungefär en tredjedel av det globala utbudet”, vilket Åkerman gör rätt i att kritisera. Visserligen har vi bidragit till att en marknad för förnybara, klimatsmarta drivmedel växer fram – men ökad svensk produktion bör gynnas för att skapa svenska jobb och öka vår försörjningstrygghet. Jordbruket anger att tillgången långsiktigt ökar och att biodrivmedel kan hålla mark öppen istället för att den läggs i träda eller beskogas, samtidigt som ständigt nya strömmar av outnyttjat avfall och rester tillkommer. För att ytterligare trygga tillgången bör efterfrågan minskas genom snabb elektrifiering och effektivare transporter – reduktionsplikten bör öka, den totala mängden drivmedel vi tankar minska.
Ibland får reduktionsplikten klä skott för de höga drivmedelspriserna. Riksrevisionen skriver att ”både pandemin och kriget i Ukraina påverkat bränslemarknaderna”, lägg till OPEC:s restriktioner och svenska kronans fall och det står klart att annat än reduktionsplikten avgör. Dieselpriset har också sjunkit med sex kronor litern sedan toppnoteringen för ett knappt år sen – utan att reduktionsplikten ändrats. Om politiken vill hålla priset stabilt på en låg nivå är bästa väg att öka andelen inhemska drivmedel och skattebefria biodrivmedlen som ingår i reduktionsplikten, på samma sätt som de är utanför systemet.
Riksrevisionen har sågat många styrmedel. Att reduktionsplikten lyfts fram som ett kostnadseffektivt sätt att nå klimatmålen, manar till eftertanke. Regeringen bör överväga den nya finska regeringens lösning: En långsammare ökning av reduktionsplikten än vad förra regeringen ville, men absolut ingen sänkning till förmån för mer fossilimport. Om Finlands modell blir vår, gynnar det klimatet, försörjningstryggheten och de gröna jobben.