Jag kommer ihåg skoltiden. Oftast bra och förstående lärare och kompisarna som betydde allt. De som byggde upp tillit till elever, kamratskap och gjorde omvärlden förståelig. De som gjorde det tråkiga roligt och intressant. Lärare som stöttade oss att komma vidare i livet.
Det har hänt en del inom skolvärlden sen dess. Mycket bra, men en del dåliga beslut har också tagits, oftast beroende på besparingar.
Mitt barn går nu i åttan och har hittills klarat av skolan bra, tack vare bra kompisar och en egen tro och vilja. Tyvärr har tiden på högstadiet kantats med en del problem såsom stora ombyggnader, tillfälliga eller bristfälliga lokaler, många vikarier, nya rektorer, missbruk hos elever och bråk med mera. Trots det har pluggandet rullat på bra – tills i helgen. Läraren säger på fredagens lektion, ”vilken bra klass vi är”, samtidigt som föräldrarna till 16b på Ramunderskolan får ett brev på posten där det står att klassen ska splittras och fördelas på de sex andra klasserna ganska omgående.
Vad händer....Jo, den upparbetade tilliten försvann. Viljan försvann. Maktlösheten kom och en portion samhällsfientlighet. Rädslan kom, för hur ska vi klara betygen till gymnasiet? Vem ska stötta och hjälpa när tilliten svajar?
Spelar ingen roll vad anledningen till detta är. De känner sig överkörda och ledsna. Förstår Ni det?
Enligt utskick till föräldrar står det bland annat ”ge alla elever det stöd de behöver”, ”fokus ska ligga på att få med sig någon de känner sig trygga med”. Ja, det låter fint! Föräldrarna är inbjudna till möte, sen information till eleverna vilka klasser de kommer tillhöra.
I juni kommer ett efterlängtat sommarlov, men det lovet kommer innebära tankar och funderingar inför sista året på Ramunderskolan. En viktig termin då betygen sätts, de man söker vidare på. Ett av de viktigaste och känsligaste åren under skoltiden för många. Hur tänker Ni?