Ofrivillig ensamhet – ingen ska ha ingen

Under pandemin blev många människor på boenden och privata hem helt isolerade.

 Ingen ska behöva trycka på sitt trygghetslarm för att få lite mänsklig social kontakt, skriver Britt-Marie Hamnevik Söderberg (L).

Ingen ska behöva trycka på sitt trygghetslarm för att få lite mänsklig social kontakt, skriver Britt-Marie Hamnevik Söderberg (L).

Foto:

Debatt2022-06-12 19:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Besöken av vänner och familj som varit en del av vardagen uteblev. Detta gjordes av omtanke, men var det så bra? I undersökningar har det länge visat sig att den ofrivilliga ensamheten påverkar människor mycket negativt och det var välkänt redan före pandemin. Ofrivillig ensamhet stiger med åldern och nu efter pandemins restriktioner är det fler som känner sig mer ensamma på grund av restriktionerna som påverkat den sociala kontakten.

Ensamhet upplevs på olika sätt och påverkar även de som har många sociala kontakter, man saknar en nära vän som man kan anförtro sina innersta tankar och känslor. Människan är en social varelse där gemenskap och sociala relationer är viktiga för att vi ska må bra.

Psykisk ohälsa bland äldre är en tyst sjukdom. Tvärtemot vad många tror är självmord vanligt bland äldre. De allra flesta självmord hos äldre har stark koppling till psykisk ohälsa. Trots risken för att självmord ökar med åldern är ämnet lite utforskat.

Problemet med ofrivillig ensamhet är stort. En procent, det vill säga 125 samtal om dagen, kommer in i Sverige där man använder sitt trygghetslarm för social kontakt. Det är en siffra som går att mäta, men det visar bara yttersta toppen av ett isberg. Ensamhet beror på olika saker för olika grupper. 

Äldre personers sociala isolering ökar med åldern för att till exempel livspartnern går bort, gamla vänner går bort, olika hälsoproblem gör det svårare att delta aktivt på sociala tillställningar och efter pensioneringen försvinner de sociala kontakterna via jobbet. Det är förändringen i dessa livsmönster som skapar ensamhet, inte åldern i sig. Det är svårt att knyta nya kontakter när man inte fysiskt kan delta i de grupper eller föreningar som man var engagerad i eller när ens tidigare vänner inte längre lever. 

Vi har byggt upp vårt samhälle på ett sätt som gör att människor alldeles för lätt blir totalt socialt isolerade och den utvecklingen måste brytas. Ingen ska behöva trycka på sitt trygghetslarm för att få lite mänsklig social kontakt. Att förebygga ensamhet är att förebygga både sjukdomskostnader och mänskligt lidande.