Centerns Annie Lööf var snabb - alltför snabb - att avvisa vänsterns Nooshi Dadgostars resonemang om samarbete. Risken är att centerns partiledare får äta upp sin andra morgontoffel om hon framhärdar.
Frågan i nästa års val kommer att stå mellan ett röd-grönt block och ett blå-brunt, oavsett om man vill det eller inte.
De avgörande frågorna är inte LAS eller marknadshyror, även om detta är angelägna frågor. Nu handlar det om mänskliga fri- och rättigheter, att försvara asylrätt, pressfrihet, rättsstat med mera som vi betraktat som självklara. Men Sverigedemokraternas inställning i de här frågorna är dubiösa och de borgerliga partiernas anpassning till det bruna partiet är oroväckande.
Centern har tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet varit de partier som försökt att upprätthålla en rimlig migrations- och integrationspolitik. Man har försökt - och ibland lyckats - mildra den brutala och omänskliga behandlingen av flyktingar, ofta unga människor, som sökt sig till Sverige.
Lokalt, nu senast i Finspång, kan vi se starka protester från allmänhet och alla partier utom SD när asylsökande tvingas iväg efter att i fem till sju år ha bott och rotat sig i samhället. Tyvärr har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna på det nationella planet inte visat samma humanitära inställning.
Centern ska ha beröm för att man tagit avstånd från SD:s antidemokratiska och segregerande politik. Annie Lööf har varit glasklar när det gäller att markera mot de fascistiska tendenserna i det bruna partiet. Men partiledningen måste övervinna sina fördomar gentemot vänstern.
Det finns förutsättningar att göra upp om man inser att valet 2022 kommer att stå mellan de rödgrönas försvar av mänskliga fri- och rättigheter liksom demokratiska fri- och rättigheter och de blå-brunas försök att steg för steg göra inskränkningar i dessa. Jämförelserna med 1930-talets utveckling är många och påtagliga.