Min åsikt är att kollektivtrafiken inte bara kan vara ett medel för att uppnå klimatmål genom fler passagerare – det måste också vara en samhällsservice som gör det möjligt för arbets- och studiependling i hela vår kommun.
Familjer som valt att bo utanför staden får betala ett högt pris när regionen inte tar hänsyn till var människor väljer att bo. Det är inte lätt att glädjas åt tätare turer i vissa delar av kommunen när det sker på bekostnad av turer i samhällen som Krokek, Lundby, Ljunga, Vånga och Skärblacka. De har nu färre eller inga möjligheter att pendla med kollektivtrafik till jobb och skola.
En allt för stor del av debatten har också kommit att handla om vem som egentligen bestämt vad i den här soppan. Ordförande för Östgötatrafiken, Miko Månsson, uttrycker i Norrköpings tidningar att han inte fått någon kritik från politiskt håll. Kritik mot förändringar har förts fram till honom från 2020 och framåt. Dessutom kan man ju fråga sig om det inte är rimligt att även Månsson aktivt håller sig informerad i den pågående debatten? Han försöker värja sig för sitt ansvar och beskriver styrelsens inflytande över Östgötatrafikens verksamhet som ytterst begränsad. Det är i sig oroande och kräver kanske en egen debatt om skattebetalarnas demokratiska inflytande.
Medias senaste rapportering handlar om konsekvenserna av att busslinje 432 läggs ner. Det finns mycket att säga om det men låt oss fokusera på hur ansvarigt regionråd, Julie Tran (C) resonerar kring detta. På nyhetsplats i NT får man intrycket att busslinje 432 enbart handlar om Strandvägen. Det är fel och jag tycker Tran borde göra ett studiebesök för att själv se hur trafikmiljön är för de barn och ungdomar som ska ta sig till Krokek för vidare bussresa till Norrköping.
Centerpartiets ställningstagande kring 432:an påverkar människors tillit till vår gemensamma välfärd. Det här är ett område som haft god tillgång till linjelagd kollektivtrafik under flera decennier. Familjer har kunnat göra aktiva val att köpa hus och etablera sig i området för bussen har funnits som garant för att vardagen ska fungera. Helt plötsligt så tas all trafik bort och ansvariga politikers svar är att de istället satsar på att andra ska få bättre kollektivtrafik. Detta skapar en känsla av vi och dom och den klyfta som finns mellan stad och land blir bara större.
Maktförhållandet mellan kommuner och regionen måste ändras. Även om jag hävdar att bilen ska ha sin plats, i Norrköping, så är det viktigt att kollektivtrafiken finns. Region Östergötland och Östgötatrafiken behöver ändra sin inställning till kommunernas åsikter när trafiken planeras. Nu har kollektivtrafiken nedmonterats i ett antal geografiska områden där vi kommunpolitiker ser möjlig tillväxt för att människor har en önskan att bo där.
Avslutningsvis; Jag har under de åtta år som jag varit oppositionsråd i Norrköping uppfattat att alla förtroendevalda inom regionen söker former för att arbeta med regional utveckling. Mycket resurser har avsatts till att ta fram olika strategiska dokument och riktlinjer. Men nu undrar jag hur regionen ska omsätta de olika, välformulerade målsättningarna när de inte lyckas leverera en av de mest grundläggande förutsättningarna; en kollektivtrafik som möjliggör arbets- och studiependling i Norrköpings kommun och hela Östergötland?