Sedan några år råder äntligen balans mellan tillgång och efterfrågan på äldreboendeplatser i Norrköpings kommun. Den balansen vill den nya kommunledningen nu rubba för att skapa en marknad för privatägda lokaler för äldreboenden.

För att behålla balansen på sikt visar framtidsprognoserna på ett ökat behov av cirka 200 äldreboendeplatser, inklusive de platser som måste avvecklas på grund av undermåliga lokaler. Till detta läggs även den planerade stängningen av Hallegården, ett uppskattat äldreboende i Skärblacka, som väckt starka känslor hos både boende och lokalbefolkning och som kommunledningen inte planerar att ersätta. Faktum är att Borgerlig Samverkan och Sverigedemokraterna helt bortser från platsbehovet i sina investeringsplaner, vilket förstås väcker frågor.

Flera indicier tyder nämligen på att en privatisering av äldreboendelokaler i Norrköping planeras. En lista över beslutade upphandlingar i kommunen har visats upp i olika sammanhang, bland annat för näringslivsföreträdare. Denna lista visar en kombinerad upphandling av drift och lokaler för äldreboenden. Inga officiella politiska beslut har fattats i frågan, men att dessa dokument sprids helt osanktionerat från den politiska ledningen är högst osannolikt.

Skulle ett uppdrag om en sådan upphandling visa sig finnas utan att ha passerat Vård- och omsorgsnämnden, och endast kommunicerats till vissa personer i näringslivet, skulle det förutom att vara demokratiskt tvivelaktigt även brista i frågan om sund konkurrens. Framför allt om det senare visar sig att en ”plötslig brist” på äldreboendeplatser skulle tvinga fram en hastig upphandling. I en sådan situation gynnas de aktörer som redan har information om upphandlingen, vilket ger dem en orättvis fördel.

Utöver den tveksamma hanteringen är hela idén om att privatisera vård- och omsorgslokaler riktigt dålig. 

Borgerlig samverkan och Sverigedemokraterna hävdar visserligen att privatisering ger ökad valfrihet, men för att det ska innebära någon valfrihet i egentlig mening krävs förstås att det finns tomma platser på olika boenden i kommunen att välja mellan. Betänker vi då att en tom plats kostar kommunen cirka 750 000 kronor per år inser vi att detta snabbt kan kosta kommunen väldigt många miljoner.

Som jämförelse kan vi se hur den fria etableringsrätten av skolor nu har skapat så stora hål i verksamheter att de tvingar fram skolstängningar, med den skillnaden att det är äldre, sjuka, och dementa människor vars tillvaro man omkullkastar om äldreboenden tvingas stänga.

Möjligheten att välja mellan kommunal och privat utförare finns redan i kommunen idag, men då upphandlas enbart driften av verksamheten för att kommunen ska kunna behålla kontrollen över fastigheten. Vid en företagskonkurs, indraget tillstånd eller liknande kan kommunen då snabbt ta över verksamheten för att omsorgstagarna inte ska drabbas. 

Att behålla kommunens kontroll över fastigheter för särskilda boenden är avgörande för att säkerställa att de byggs efter behov, med rätt vårdmöjligheter och med respekt för de äldres önskemål om att få bo kvar i sina närområden och behålla sitt sociala liv. Det får inte äventyras av ideologiskt motiverade utförsäljningar.