Det man äger vårdar man, det alla äger vårdar ingen. Miljöpartiet och dess sympatisörer tycks dock utgå från att staten bäst vet hur privat egendom ska förvaltas, och att den som äger inte bryr sig om sina tillgångar på sikt.
Med denna syn kommer också människors ägande ses som en källa till att finansiera dyra reformer – men de skadliga förmögenhets-, gåvo- och arvsskatterna har visat att så inte alltid är fallet. När beskattningen blir för skadlig och kraftig flyr de som kan, medan de som inte har ekonomiskt eller socialt kapital nog att flytta på sig blir kvar och beskattas ännu hårdare.
De allra rikaste kan enkelt flytta sina tillgångar och verksamheter, men småföretagaren som har tillgångarna placerade i en maskinpark och arbetar med små marginaler har inte den lyxen.
Företagare har ytterst sällan något att vinna på att samla pengar på hög. I stället är de investerade, de finns i maskiner, i fastigheter och i tillgångar som används för att generera värden. Avkastningen beskattas först när den skapats. Miljöpartiet vill nu slå ihop allt redan beskattat kapital i en box, och löpande beskatta det om och om igen, år efter år. Alltså även sådana tillgångar som inte finns på konton. Under ett arbetsliv kan en företagare alltså få samma pengar beskattade 30-40 gånger. Det är en girighet som skulle imponera på självaste Krösus Sork.
Inte är det arbetarna och företagarna, vars inkomster och förmögenheter står inför en stor skattesmäll, som vinner på sådana förslag. Inte heller är det de som har det sämst ställt ekonomiskt, då detta skulle leda till att entreprenörer och pengar skulle lämna landet med minskade skatteintäkter som följd.
Sveriges statsbudget har aldrig varit större. Det är inte där skon klämmer. Miljöpartiet verkar sakna respekt för äganderätten, och tycks vilja ta människors egendom ifrån dem.