Två historiska ledarfigurer som på varsitt håll i världen och vid olika perioder i historien stod i täten för enorma motståndsrörelser är Dr Martin Luther King och Mahatma Gandhi. Det som särskiljer dem från de flesta andra motståndsledare är deras ovanliga men effektiva metod: ickevåld.
Dr King har ofta påtalat att våldsamma upplopp är både destruktiva och kontraproduktiva och har enträget uppmanat medborgarrättsrörelsen att avstå från all typ av våld. Hans idé om svarta amerikanernas väg till befrielse från förtryckande vita maktstrukturer och segregationen byggde på sex huvudprinciper för ickevåld som förhållningssätt.
Den första principen var övertygelsen om att det är möjligt att göra motstånd mot orättvisa utan att ta till våld.
Den andra principen fastslog att ickevåld söker vinna ”vänskap och förståelse” hos motståndaren istället för att söka förödmjuka hen. Den tredje principen underströk att motstånd bör riktas mot orättvisan i sig – inte mot människorna som agerar orättvist.
Den fjärde principen påvisade att de som idkar ickevåld bör vara redo att göra uppoffringar utan att känna hämndbegär.
Den femte principen betonade att ickevåld innebär avstånd från fysiskt våld likväl som det Dr King kallar för inre andligt våld: ”Vi som ter oss till icke-våld vägrar att skjuta – men också vägrar att hata – våra motståndare”.
Den sjätte och sista principen var att ickevåld förutsätter en stabil framtidstro som grundas i övertygelsen att universum är på rättvisans sida.
Den andra stora idkaren av ickevåld var Mahatma Gandhi som hade adopterat det traditionella indiska begreppet ”ahimsa” (sanskrit för ”icke-våld” eller ”att inte skada”) och omvandlat det till ett politiskt maktmedel i sin kamp för indiernas medborgerliga rättigheter och Indiens kamp för självständighet från det brittiska kolonialväldet.
Omstöpt till organiserat icke-våldsmotstånd blev ”ahimsa” en hörnpelare i Gandhis och hans anhängares politiska metod.
Betraktat i ljuset av de våldsamma upploppen som har skakat om Sverige under påskhelgen tillika ramadan i år så verkar det som att vi har en del att lära oss av dessa två ledarfigurer och deras visdom.
Den ofrånkomliga sanningen är att påskhelgens händelser i Sverige kommer att gå i historien som några av de våldsammaste upploppen i modern tid. Våldet dominerade de faktiska händelserna likväl som medierapporteringen av dessa. Samtidigt var inte våld den enda formen av motstånd vi kunde bevittna denna tragiska helg.
Det fanns en bild som tydligt stack ut från mängden. En bild av sju män som samlades för stilla bön framför koranbrännaren i Råslätt, Jönköping. Denna bild berörde på djupet. På ett sätt kan denna lugna handling kanske framstå som alltför fredsam för att kunna klassas som motstånd. Men på ett sätt kan det också ses som det kanske mest kraftfulla motståndet denna lömska provokation kunde ha fått. Starkt. Vackert. Och mycket inspirerande!
Att stråla samman i fredligt och anständigt lugn och sluta upp i bön oavsett vilken religion vi tillhör – eller i en gemensam kollektiv ”reflektion” för de ibland oss som inte är religiösa – för rättvisan, för jämlikheten, för religionsfriheten som en av demokratins viktigaste hörnpelare och för en värld där vi är måna om och angår varandra är inte bara vackert och starkt.
Det torde vara det sista som dessa destruktiva rasistiska krafter vill se.
Inte nog med att det verkar mycket vara effektivt som icke-våldsamt motstånd mot koranbränningen och den symboliken den står för, det framstår även som ett starkt politiskt drag som tillintetgör grunden i den rasistiska politik som koranbrännaren står för. Ett livslevande bevis på att han har fel och att kärlek ändå är större än hatet.