I måndags, 26/8, på förmiddagen, besökte jag som åhörare kommunfullmäktiges sammanträde i Rosen. Jag ville lyssna på debatten om försäljningen av Louis de Geer AB, som står för driften i Konserthuset Louis de Geer. Det var en hel del kloka saker som sas i debatten, men mot slutet så slirade det ut i förolämpande och hånfulla tonfall.
Tre av oppositionspartierna – S, V och MP – vill ha starkare försäkringar om bolagets framtid, om Elite Hotels Sweden skulle välja att sälja till någon annan. En återförsäljningsklausul som skulle ge Norrköpings kommun förköpsrätt om det skulle hända. Majoriteten anser att det inte behövs, utan hänvisar till ett kommunalt veto, som står i avtalsförslaget. S, V och MP anser att möjligheten till veto är för svag.
För att få till stånd den förändringen yrkade de på ”återremiss”, dvs man skjuter upp omröstningen om att anta avtalet. Såvitt jag kan förstå, så innebär en återremiss, att två sidor, som är oense om något i ett viktigt förslag, kan träffas och tillsammans hitta en lösning som båda kan vara något sånär nöjda med. Som taget ur en vacker, gammal, svensk förhandlingstradition.
En återremiss kom till stånd, men det var i slutet av den debatten, som jag upplevde märkliga tonfall: kommunfullmäktiges ordförande, Sophia Jarl, sa att det här med återremiss bara är slöseri med tid och pengar: ”Vi kommer inte att ändra någonting. Vi har majoriteten, vi kommer att bestämma som vi vill.” En sådan arrogans gentemot möjligheten att beslutet om försäljning skulle kunna breddas, den skrämmer mig. Jag skulle önska litet mer lyssnande, eftertanke och ödmjukhet i debatten.
Sophia Jarl: du har den här veckan på dig. Sätt dig ner och samtala med Olle Vikmång. Försäljningen av driftbolaget Louis de Geer AB är en nästintill historisk politisk händelse. En bredare förankring skulle alla i Norrköping framöver må bättre av.
Göran Sarring
Teaterregissör och kulturpolitisk aktivist