Trots att Miljöbalken slår fast att jordbruksmarken är skyddad och endast får bebyggas med samhällsviktiga funktioner, som inte kan placeras på annan mark, så stretchas begreppet i våra kommunala processer, skriver Jeanette Blackert, ordförande LRF Östergötland. Arkivbild.
Livsmedelsproduktion från jordbruksmarker är grundläggande för att föda en befolkning. Utan mat och friskt vatten kan ingen av oss överleva. Det borde vara självklart men alla håller inte med. Såväl politiker som tjänstemän i våra östgötska kommuner, med Linköping och Norrköping i spetsen, tror att det är logistiklador, asfalterade ytor och villamattor som är förutsättningen för liv.
Vid en kris eller ett krig skulle vi bara kunna försörja hälften av vår befolkning med egen livsmedelsproduktion. 50 procent av vår mat är importerad vilket motsvarar varannan matkasse eller tugga.
Ytterst kan man fråga sig vilka det är som våra politiker anser ska leva av hårdgjorda ytor. Att importera livsmedel innebär att människor på andra håll i världen blir utan. För varje hektar jordbruksmark som bebyggs i Östergötland ökar svälten i världen. Detta till trots att kommunerna själva antagit såväl FN:s agenda 2030 som både den nationella och regionala livsmedelsstrategin.
Postnord och Bauhaus lagerlokaler Malmölandet. Arkivbild.
I Sverige har vi det som kallas för kommunalt planmonopol. Det innebär att andra myndigheter har ytterst svårt att påverka eller överklaga kommunala beslut för detalj- och översiktsplanering. Med en stor frihet kommer dock också ett stort ansvar. Det är dags att våra kommuner börjar leva upp till detta.
Trots att Miljöbalken slår fast att jordbruksmarken är skyddad och endast får bebyggas med samhällsviktiga funktioner, som inte kan placeras på annan mark, så stretchas begreppet i våra kommunala processer.
I det ljuset kan man fråga sig vad som gör att Norrköpings kommun tycker att det är viktigt och riktigt att bygga ett fängelse på kommunens allra bästa åkermark. Vad är det som gör att den mängd skogsmark som trots allt finns i området inte duger som byggplats?
Ringstad gårds tidigare ägare Eva Axelsson plockar jordgubbar. Arkivbild.
Utöver detta har kommunen köpt Ringstad Gård om nästan 450 hektar. Det är knappast troligt att det är för att fortsätta odla jordgubbar. Istället finns avsikten att exploatera även denna jordbruksmark.
450 hektar åker motsvarar 900 fotbollsplaner!.Skörden härifrån kan ge 4 410 000 brödlimpor årligen eller täcka energibehovet för 12 600 personer.
Dessa marker ska alltså tas ur odling i ett läge där Sverige ska öka sin inhemska livsmedelsproduktion och världen svälter. Helt i strid med FN:s mål som kommunen ställt sig bakom. Frågan bör ställas till politikerna i kommunen, vem är det som inte ska få mat på bordet när Norrköping ska bebygga industrimark på jordbruksmark?
I Linköping planeras flera hundra hektar jordbruksmark bli ett industriområde trots att det finns ett överflöd av redan hårdgjorda ytor med gles bebyggelse i befintliga områden, dessutom nästan uteslutande i ett plan. Vore det inte lämpligt att tänka hållbart, på återbruk och återvinning även här.
Stora delar av exempelvis medelhavsområdet, som vi importerar mycket från kommer på några decenniers sikt få ett ökenklimat, skriver Jeanette Blackert, ordförande LRF Östergötland. Arkivbild olivodling Spanien.
Behovet av livsmedelsproduktion ska också ses i ljuset av klimatförändringarna. Stora delar av exempelvis medelhavsområdet, som vi importerar mycket från kommer på några decenniers sikt få ett ökenklimat.
Värdet och behovet på den svenska jordbruksmarken kommer att öka. Här kissar våra ansvariga politiker i sängen. Markexploateringen ger några kronor i intäkter när olika monument byggs. Men redan under sin egen livstid kommer de få ställa sig i skamvrån utifrån vad deras planering orsakat.
Sanningen är att vi i Sverige är omsprungna av resterande delar i Europa vad gäller hållbar samhällsplanering. Orsaken är att vi har en för tam lagstiftning. Mycket mark är också för billig så att politiker och tjänstemännen inte anser sig behöva hushålla med den.
I den kommunala planeringen värderas naturvård, kulturmiljö och friluftsliv högre än livsmedelsproduktionen, skriver Jeanette Blackert, ordförande LRF Östergötland. Arkivbild.
Vår sista fråga är varför ska våra mest grundläggande behov prioritera lägst? I den kommunala planeringen värderas naturvård, kulturmiljö och friluftsliv högre än livsmedelsproduktionen. Vi ser löpande att det används som skäl för att inte bebygga mindre bördiga marker.
Åter, när krisen kommer, vem ska då leva av logistikhallar och reservat? Livsmedelsförsörjning och matproduktion måste värderas högre, här och nu, men framförallt för framtiden och kommande generationer. Den mat vi odlar idag ska vi leva av under kris och krig. För livsmedelstryggheten behöver vi öka matproduktionen och värna produktiv jordbruksmarken i Östergötland.
Glöm inte - vi bara står med ett halvfullt glas i hand.