Skepticismen är befogad. Efter andra världskriget sade världen trots allt ”aldrig mer”, men den nobla utfästelsen har förtrampats upprepade gånger sedan dess. Låt oss ändå årligen ta tillfället i akt för att minnas de mördade, samt för att påminnas om den ständiga fara som högerextremism medför, inte minst i Europa och Sverige.
Ofrånkomligen drar jag, som överlevare av folkmord och etnisk rensning, paralleller mellan Shoah och de egna erfarenheterna från Bosnien. Trots att de inträffade i olika delar av vår kontinent, och vid olika tillfällen, har de flera beröringspunkter.
I båda fallen föregicks nämligen dödsläger och massgravar av en systematisk avhumanisering, demonisering och förnedring av ”den andre”: juden, romen, den homosexuelle, bosniaken, muslimen, med många fler. Hatfyllda propagandakampanjer, av varierande längd men förskräcklig intensitet, har i båda fallen kännetecknat upptakten till den faktiska utrotningen. Den ohyggliga retoriken som den svenska allmänheten har utsatts för de senaste åren, huvudsakligen av sverigedemokratiska politiker, är slående lik den från 1930-talets Tyskland och 1990-talets Bosnien. Konspirationsteorier och bevisliga lögner spreds då, som nu, med sådan kraft att de för gemene man slutligen blev till ”sanning”.
Historiska orättvisor, verkliga eller upplevda, ”den andres” påstådda privilegierade samhällsstatus, eller rent av dennes underlägsenhet, har i båda fall utgjort outsinliga källor till ”missnöje”. I Tyskland ansågs den ”underlägsne” juden ”kontrollera” banker och medier. I Sveriges Riksdags kammare beskylls återigen samma folkgrupp för att ”kontrollera” svenska medier. I Bosnien såg serbiska nationalister den bosniakiske muslimen som en inkräktare från Österlandet, som sökte upprätta ett ”kalifat” i det ”kristna Europa”. Även denna anklagelse känns igen idag.
Individer och organisationer med människoföraktande åsikter kommer alltid att finnas ibland oss. De syns och hörs tydligt. Den stora faran anser jag utgörs av andras likgiltighet och naivitet. I en tid när sverigedemokratiska politiker avfärdar judarnas ”svenskhet” och ifrågasätter muslimernas mänsklighet bjuds de in till evenemang som syftar till att främja religiös tolerans.
I ett land med stolt tradition av yttrandefrihet utfärdar högt uppsatta politiska företrädare för partiet hot mot medier. För det belönas de med spaltmeter av tidningsutrymme där skribenter, från höger till vänster, efterlyser en ”normalisering” av partiet. Jag undrar om de inser vad det är de söker normalisera. Seriösa politiker och opinionsbildare vill diskutera bullerregler och flygskatt med ett parti av folkmordsförnekare och relativister, som i sitt partiprogram hävdar förekomst av vissa nedärvda ”essenser” hos människor, ett begrepp som är helt främmande för vetenskapen. Hur har vi hamnat här? Hur tar vi oss ut?
Historia est magistra vitae, heter det på latin. Vi behöver spetsa öronen och lyssna uppmärksamt.