Inläggen handlar om allt från skärmtid från unga år i förskolan, till krönikörer som upprört frågar sig vem förskolan egentligen är till för. Personal från förskolan rapporterar om den ena ohållbara situationen efter den andra, dessa nödrop från förskolan måste ses som symtom på att något är fel i svensk förskola.
Allting som händer med förskolan i dag kunde ha undvikits om de styrande i Sverige hade planerat för en hållbar barnomsorg. Länge lydde vår förskola under “pedagogiskt program”, som till skillnad från Lpfö 98 (Läroplan för förskola, 1998), inte var lagstyrt utan endast vägledande. Tanken med en läroplan för förskolan är i grunden bra, självklart ska våra yngsta barn i samhället ha en förskolebarndom som säkerställer deras utveckling och lärande med trygghet och omsorg. För det krävs en alldeles särskild sorts omsorg i arbetet med unga barn.
Lpfö 98 är ett stycke värdegrund, som med tiden utvecklats till en utopi, omöjlig att omsätta i praktiken. Det finns olika anledningar till att läroplanen aldrig blivit den inspirationskälla och kompass i förskolan som den var ämnad att vara.
En av dessa anledningar har med själva tillblivelsen av Lpfö 98 att göra, till skillnad från den revidering av läroplanen som skedde 2018, var denna sjösättning en ganska blygsam historia. För trots att läroplanen är tvingande är det bara en text med normer och riktlinjer sammanfattade som vilket annat styrdokument som helst. Personalen i förskolan “skall sörja för att barnet utvecklar...” men det berättas inget om hur detta ska utföras i verksamheten och tyvärr har förskolans teoretiska grund mycket lite att göra med det arbete som praktiskt utförs.
Många pedagoger i förskolan har ett kluvet förhållande till Lpfö 98, man förstår inte hur man ska tyda den eller använder den som en efterkontroll för att visa att verksamheten följer läroplanen. För att omsätta förskolans läroplan behövs även något som ofta inte existerar bland förskolepersonal, nämligen en gemensam barnsyn. Att se “barn som medmänniskor” och med uttryck som att “barn gör rätt om de kan” är långt ifrån ett gemensamt synsätt i omsorgen av unga barn. Många pedagoger har inte heller förstått det djupa allvaret i sitt uppdrag, att följa och respektera förskolans barn, att bistå barns utveckling kräver ett genuint intresse för sitt arbete och en insikt om att vi inte alltid vet bäst endast för att vi är vuxna.
Läroplanens senaste revidering under 2018 kan närmast likna fritt fall från 1000 meters höjd för förskolans existens. Nu blir förskollärarens uppdrag och ansvar än mer detaljerat och utökat, samtidigt presenteras nya begrepp i förskolan som “utbildning”, “lärande” och “undervisning”. Läroplanens inflytande över vardagen måste nu betraktas som minimal på många av landets förskolor. Anledningarna till detta är flera, för få utbildade förskollärare per barn och förskola är en, då undervisningsuppdraget inte kan säkras. Uppdraget med dokumentation, planering, analys med mera och uppdraget med att leda arbetslaget, haltar ofta av samma anledning, men även på grund av att det finns för lite planeringstid för förskollärare. Dessutom saknas ofta mentorskap för förskollärare och ett forum att få stöd hos och utvecklas med.
Det sägs att det kommer att saknas en betydande del förskollärare till år 2027, det kommer även att fattas barnskötare. Detta verkar komma som en överraskning för de styrande i Sverige, likaså har Skolinspektionen rapporterat om låg kunskapsnivå i förskolan, stora kvalitetsskillnader mellan enskilda förskolor och svårigheter för förskolepersonal att tyda de olika begreppen i förskolan.
Ändå ökas hela tiden kraven på förskolan samtidigt som förutsättningarna för att kunna utföra uppdraget minskas, för att inte säga omöjliggörs. Så länge vi kan stoltsera med en egen läroplan för de yngsta i förskolan, verkar inget annat spela någon roll.