I en nyhetsartikel i NT (11/4) om planerna på en storskalig vindkraftsanläggning vid Bråvikens mynning – Långgrund 1 och 2 – sägs att anläggningen ”enligt planerna (ska) generera 13 terawattimmar förnybar el per år till det svenska elsystemet.” I en enda mening lyckas vindindustrin plocka in två påståenden som med fog kan ifrågasättas.

Det första påståendet: ”förnybar el” – är EU-byråkratiskt nyspråk. Bortsett från vinden är det mycket lite i en vindkraftsanläggning som är förnybart. Enligt svensk lagstiftning (miljöbalken 15 kap 4 §) är Svea Vind Offshore en blivande ”avfallsproducent” av stora mått. 182 vindkraftverk kommer inom en tioårsperiod att ”producera” (182X60=) cirka 11 000 ton miljöfarligt avfall i form av plastmaterial från uttjänta rotorblad. 

Det är plastmaterial som innehåller hormonstörande och cancerframkallande ämnen bland annat bisfenol A och PFAS. Det innebär att Svea Vind Offshore enligt samma lagstiftning är skyldig att ”hantera” avfallet (miljöbalken 15 kap 4 §). Hur det praktiskt ska gå till är en fråga som vindindustrin med stor framgång lyckats glömma när miljötillstånd utverkas. Den sannolika hanteringen är att rotorbladen grävs ner (deponi) vilket innebär att vindindustrin löst problemet genom att skapa ett större problem med stor risk för lokalt förgiftat grundvatten som konsekvens.

Det andra påståendet att elen går ”till det svenska elsystemet” är sant såtillvida att det svenska ledningsnätet utnyttjas, men huvuddelen av den vindel som produceras i Sverige idag exporteras till utlandet. En vindkraftsproducent har inget leveranskrav. När det blåser finns idag ett överskott av vindel, som till och med säljs till negativa priser. Vad som fattas är planerbar, icke väderberoende el. Mer vindel gör större skada än nytta. 

Dessbättre är nog planerna att anlägga en vindindustri vid Långgrund dömda att förbli just planer. Ekonomin håller på att komma ifatt vindindustrin. De stora tillverkarna Vestas och Siemens verkar prismässigt inte kunna konkurrera med kinesiska tillverkare. Vindkraftens driftsbolag går enligt tidskriften Affärsvärlden med förlust. Den planerade utbyggnaden vid Markbygden (ca 450 vinkraftsverk) har skjutits upp. Vattenfalls tillstånd att bygga en havsbaserad anläggning vid Kriegers flak kommer nog av ekonomiska skäl aldrig att utnyttjas, om inte staten eller EU skjuter till subventioner.  

Det besked Borgerlig Samverkan (M, KD, L, som stöds av SD) lämnat, att det kommunala vetot ska användas för att stoppa planerna, är väl motiverat.