Sverige är det enda landet i världen där privat sparande är kontroversiellt. Viljan att värna välfärdsstaten har på sina håll övergått i ett destruktivt systemkramande.
Jona Elings Knutsson, läkare och krönikör i syndikalistiska Arbetaren, är förbaskad. Hon är arg för att välfärden körs i botten och beskriver hur det är lättare att satsa på sig själv än på det gemensamma. ”För alla medmänniskor som saknar 100 000 kronor på sparkontot finns bara en väg till oberoendet: välfärdssamhället”, hävdar Elings Knutsson. (Dagens Samhälle 14/3).
Anledningen till hennes upprörda formuleringar stavas Birgitta Ohlsson. Liberalernas riksdagsledamot hade fräckheten att föreslå att alla kvinnor som kan borde ha ett eget sparkapital på 100 000 kronor. På självaste Internationella kvinnodagen. Och allt sedan dess har Ohlsson fått löpa gatlopp i sociala medier.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) var snabbt ut och rasade om en elitism långt från verkligheten. Susanne Sjöstedt, politisk redaktör på Tidningen Ångermanlands socialdemokratiska ledarsida, fyllde i att vissa strävar efter mat och kläder till ungarna.
Att summan 100 000 kronor provocerar är en sak. Men att så många debattörer stirrar blint på Ohlssons föreslagna belopp är ett intellektuellt fattigdomsbevis. Vänsterröster som hellre kramar systemen än erkänner kraften i egna pengar prioriterar bort sitt klass- och könsmedvetande, för en ganska tafflig kritik av ekonomiska klyftor.
Birgitta Ohlsson har aldrig blundat för klass. Hon hävdar inte att kvinnorna i LO-yrken har lika goda privatekonomiska möjligheter som liberala riksdagsledamöter. Däremot betonar Ohlsson sparkapitalets betydelse för möjligheten att bryta upp från en dålig arbetsplats, eller ett uselt förhållande. Det är en investering i den egna friheten som fondsparande och aktieköpande män tagit för given i decennier.
Sverige har aldrig varit ett ekonomiskt jämställt land. 2015 hade kvinnor i genomsnitt 87,5 procent av männens lön. Genomsnittslönen för en kvinna i ett arbetaryrke var 24 800 kronor i månaden. Det är knappast en inkomst som ger ekonomiskt oberoende. Men barnskötaren med en månadslön på 24 800 får 1 900 kronor mer i månaden sedan jobbskatteavdraget infördes. Om hen lägger undan halva den summan varje månad blir det 100 000 kronor på 10 år, exklusive ränta.
Så vad får en genusmedveten krönikör som Elings Knutsson att raljera om duktiga flickor efter att ha tagit del av Birgitta Ohlssons rekommendation? Varför anser Annika Strandhäll att en realistisk sparplan är elitism? Och på vilket sätt är det feminism om kvinnor är mer beroende av socialförsäkringar än nödvändigt?
Vänsterns daterade motsatsförhållande mellan privat sparande och ett offentligt skyddsnät är den mest destruktiva av svenska värderingar. (Liberala nyhetsbyrån)