Det visar en stor Novus-undersökning som regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige beställt. Resultatet är ytterst allvarligt, samtidigt som det ger mig hopp eftersom problemet går att lösa. Kunskapsglappet kan delas in i tre delar:
1. Okunskap om utsläppsminskningar. Mer än varannan svensk tror att utsläppen av växthusgaser inom Sverige har ökat sedan 1990. Enligt Naturvårdsverket har de minskat med 33 procent fram till 2022. Endast 7 procent av befolkningen svarade korrekt.
2. Okunskap om den nya teknikens potentialer. SSAB planerar att övergå till fossilfri stålproduktion redan 2030 vilket minskar Sveriges utsläpp med hela 10 procent. Men när folket får frågan tror 8 av 10 att SSAB:s teknikskifte påverkar utsläppen med 1 eller 3 procent.
Svensk bilindustri planerar att sälja i princip enbart elbilar 2030, men när folket svarar tror de att de laddbara bilarna bara kommer att utgöra 50 procent av nyförsäljningen.
3. Okunskap om hur fossilfria produkter påverkar konsumtionspriset. Varannan svensk tror att de eller samhället kommer att påverkas negativt när Sverige ställer om. Den vanligaste oron är höga kostnader. Det är inte orimligt med tanke på de enorma investeringar industrin behöver göra, och senaste tidens höga el- och drivmedelspriser. Men det som är uppseendeväckande är att majoriteten i många fall tror att priset för konsument kommer vara tio gånger högre än vad det faktiskt kostar att producera fossilfritt. Beräkningar visar att ökade kostnader i produktionsled har en marginell påverkan på slutprodukten, den extra kostnaden landar ofta på 1-2 procent mer per produkt. Exempelvis kommer en limpa bröd som i dag kostar 25 kr i butik att kosta 50 öre mer att tillverka om den är bakad på fossilfritt producerat mjöl. Majoriteten trodde 5 kr extra.
Om människor tror att Sveriges nationella utsläpp har ökat när det i praktiken minskat, om de tror att den nya tekniken har en relativt liten potential att minska utsläppen, samtidigt som de tror att det innebär kraftigt ökade konsumtionskostnader så försvårar det möjligheterna att få ett starkt politiskt stöd i riksdagen för en offensivare klimat- och näringspolitik. Här har vi ett allvarligt problem.
Men det hoppfulla är att kunskapsglappet går att fylla. Med ett tydligt ledarskap på alla nivåer i vårt samhälle – från lärare och redaktörer till företagsledare och politiker – behöver vi berätta om de möjligheter och vinster som följer med omställningen. Kunskapen om framgångar och lösningar är lika viktiga som insikten om den akuta problembilden.
Denna berättelse måste i likhet med mobiliseringen mot covid-19 upprepas överallt med en dåres envishet. I den uppgiften kan vi alla bidra för att öka tempot i klimatomställningen.