Nu senast var det Dagens eko som ifrågasatte kossornas existens. Självklart måste alla samhällsfunktioner, samhällssektorer och konsumenter ta ansvar för sin del av klimatutsläppen och arbeta för att minska dem så långt som möjligt. Men vi vill ändå påminna om att lantbrukets växt- och djurhållning är en del av ett kretslopp, som syftar till att producera näringsrik och bra mat, något som vi faktiskt alla behöver. Livsmedel är inget mindre än ett medel för liv.
Vi har väl alla någon gång under skolgången lärt oss om fotosyntesen och den gröna kolatomens kretslopp. Alla levande växter tar upp koldioxid och avger syre i fotosyntesen. När människor och djur andas och äter går processen åt andra hållet, vi förbrukar syre och avger koldioxid. Kossorna avger under sin matsmältning förutom koldioxid även klimatgasen metan. Men – kossorna har också den fantastiska förmågan att omvandla för oss människor oätligt gräs till näringsrika livsmedel, såsom mjölk och kött.
Det är också intressant att titta på statistiken, som att för 100 år sedan fanns det 2 miljoner kor i Sverige. Idag finns det 500 000 kor, det vill säga en fjärdedel så många. Borde inte utsläppen minskat med en fjärdedel då? Som en jämförelse kan vi titta på en av många andra förändringar i samhället. På femtiotalet hade vi 50 000 bilar i Sverige, idag har vi fem miljoner bilar. Att lägga så stor skuld på kossorna i klimatdebatten känns därför fel.
Vi är privilegierade i Östergötland med vårt rika slättlandskap som ett stråk genom länet, där man lätt kan odla spannmål och ta goda skördar. Vissa jordar lämpar sig till och med för grönsaks- och potatisodling.
Men vi har också både i norra och södra länet skogs- och mellanbygd, där det inte lika lätt eller inte alls går att odla kvarnvete, potatis eller några andra humangrödor. Där lämpar sig vall och djurhållning bäst. Något vi också har gott om i Östergötland är naturbetesmarker med en många gånger unik biologisk mångfald. Att de är just naturbetesmarker med rik biologiska mångfald är helt och hållet den betande mulens förtjänst, ingen röjsåg i världen kan ersätta den. Vad händer med betesmarken om vi slutar hålla betande djur?
En annan sak som glöms bort i debatten är kolinlagring. Med ökande skördar på våra gårdar lagrar vi in kol i marken, samtidigt som vi producerar mat och syre till övriga jordklotslevande varelser. I en nyligen gjord undersökning visar det sig att en djurgård har en högre kolinlagring än en ren växtodlingsgård, därför att både vallodling och djurens gödsel bidrar till att öka mullhalten i jorden.
Med ovanstående fakta vill vi i LRF Östergötland göra ett uttalande för kornas existensberättigande. De är en viktig beståndsdel i vårt kretslopp. I flera tusen år har kossan i sina sinnrika magar omvandlat gräs och örter till mjölk, kött och läder. Hon har i samspel med generationers bönder format vårt landskap och skapat förutsättningarna för våra betesmarkers rika biologiska mångfald. För en del av oss ger hon också ett meningsfullt jobb.
Vi vill därför en gång för alla slå fast att kossan inte är någon klimatbov utan en miljöhjälte! Vi ser därför att det både är möjligt att önskvärt att öka antalet kor i Östergötland. För det öppna landskapet, klimatet och den biologiska mångfalden. Men också för en god livsmedelstrygghet i en orolig tid.