Läget är extremt, stora beredningsindustrier skriker efter strömming och tvingas slå igen då kustnära strömmingsfiskare i princip kammar noll i fångst. Problemet ser likadant ut längs hela Ostkusten, från Bottenviken till Blekinge.
Genom årtionden har det bedrivits en fiskeförvaltning som gynnat det storskaliga industrifisket för foder i stället för konsumtionsfisk, även förvaltningen av säl och skarv har bidragit till strömmingskrisen. Nu ser vi konsekvenserna av en icke fungerande förvaltning.
I dag är strömmingsbeståndet bara en spillra av vad det en gång var. Avsaknaden av strömming skapar ekonomiska skador när strömming inte längre tillförs marknaden.
Detta orsakar ekologiska skador med återverkningar på andra bestånd och resulterar i att det inte heller finns strömming att sälja. I detta läge borde en ansvarsfull förvaltning begränsa uttagen. För att förstå vilket fiske som är skadligast och måste begränsas är det självklart att jämföra nutid med tiden då bestånden var i god status och det fiske som då förekom.
Påståendet att det pelagiska trålfisket är världens mest miljövänliga är ett försök att slå blå dunster i allmänheten. Det räcker att se på vad som vuxit fram i Östersjön! Hur kan man gynna ett foderfiske gentemot ett hållbart konsumtionsfiske? Något är fel i den svenska fiskeförvaltningen, att skylla bara på EU är att gömma sig bakom fakta. Sverige kan och skall bedriva sin fiskepolitik på det sätt som riksdagen fattat beslut om.
Havs- och vattenmyndigheten som är den statliga myndighet som skall utföra regeringsdirektivet verkar i dag helt misslyckats med det då man verkar mot all typ av konsumtionsfiske och driver en egen agenda vilt påhejad av det storskaliga industrifisket.
Ett exempel på det är när myndigheten under Almedalsveckan proklamerar att det kustnära konsumtionsfisket inte har någon framtid utan det är det ekonomiskt goda fisket efter foder vi skall satsa på. Hur kan en statlig myndighet ens lyfta en sådant uttalande?
Det faktum att myndigheten inte fungerar är ett problem för kommande regeringar att se över.
Säl och skarv är stora problem för det kustnära fisket, även här har förvaltningen fungerat dåligt. Om vi går tillbaka till 70–80-talet så var i princip sälen helt borta på grund av miljögifter. När gifterna minskade och sälen återkom så lät man det även där gå överstyr. I dag ser vi magra och undernärda sälar och även sådana som dött till följd av att fisken minskar och sälstammen ökat. Risken är att vi inom överskådlig tid inte har någon säl kvar på grund av en usel förvaltning.
Den invasiva arten mellanskarv, inplanterad på 70-talet har inte bara blivit en olägenhet för yrkesfisket utan även för boende i skärgården och för hamnarna. Länsstyrelsen i Stockholm är ett gott exempel, de har tagit skarvproblemet på allvar och utarbetat en utomordentlig handlingsplan för att minska skarvbeståndet.
Om vi på Ostkusten har akuta problem med utfiskning på grund av industrifisket så har våra kollegor i Skåne stora problem med säl och skarv som skapar svårighet att kunna bedriva ett lönsamt ål- och sillfiske.