Upprörda känslor svallar nu i vägföreningarna och bland dess medlemmar. Vem ska vara huvudman, stå för kostnader och ta ansvar för gator, belysning, dagvattenhantering, lekplatser och skötsel av grönområden?
Främst gäller det kommunens ytterområden och den tredjedel av kommuninvånarna som bor där. Man tycker det är orättvist att kommunen inte här tar sitt ansvar, på samma sätt som man gör i staden. Röster höjs för att en folkomröstning borde komma till stånd innan kommunen fattar sitt beslut. I varje fall om nu presenterade förslag inte på väsentliga punkter korrigeras av ansvarstagande politiker.
Som grund för kommande beslut bör ligga tre viktiga ledord: Kvalité, utveckling och ekonomi. Samma goda kvalité måste eftersträvas, oavsett var man bor i kommunen. Hela kommunen ska utvecklas utifrån sina förutsättningar. Det ska ske på ett ekonomiskt och rationellt sätt.
Plan- och bygglagen (PBL) anger att kommunen ska vara huvudman för allmänna platser. Med ”allmän plats” avses gata, väg, torg eller annat område som enligt detaljplan är avsett för gemensamt behov. Det kan även vara lekplatser, gatubelysning, skötsel av grönområden och dagvattenhantering.
Om det finns särskilda skäl kan någon annan än kommunen vara huvudman för en eller flera ”allmänna platser”. Ska en allmän plats ha enskilt huvudmannaskap är det enligt PBL viktigt att kommunen motiverar de särskilda skälen i planbeskrivningen.
Norrköpings styrande kvartett skriver i sin överenskommelse för innevarande mandatperiod: "Vi behöver bygga en kommun där alla invånare känner sig inkluderade i samhällsgemenskapen utifrån sina unika behov och förutsättningar, oavsett var i kommunen vi bor." --- "Den upplevda tryggheten påverkas av den fysiska miljön omkring oss, och därför krävs ett gott underhåll, regelbunden städning och fungerande belysning."
I den nya översiktsplanen för landsbygden utpekas några prioriterade utvecklingsorter för bebyggelse-, verksamhets- och serviceutveckling. Det är bland annat på dessa orter vi idag har vägföreningar som lever kvar från tiden före PBL och som bygger på en lag om enskilda vägar från 1939. Det är viktigt att vi inte låter detta förhållande bli en hämsko på utvecklingen!
Om man tar på allvar, det som kommunens politiska ledning sagt och beslutat, så behöver inte frågan om vägföreningarna och dess uppgifter vara ett problem. I ordnade former och med full respekt för varandra kan komplicerade knutar lösas upp till något positivt om man tar rimlig tid på sig för samförståndslösningar.
Vägföreningarna har sina uppgifter som man sköter på ett bra och effektivt sätt och kan säkert göra det ytterligare en tid med rimligt stöd från kommunens sida. Men att med tvång lägga på nya uppgifter på föreningarna är varken klokt eller ekonomiskt.
Kommunen har genom sitt fastighetsinnehav ett stort antal andelar i vägföreningarna. Ökade uppgifter och kostnader för föreningarna slår tillbaka på kommunen genom höjda avgifter och flera andelar. Därför – hasta inte fram några beslut! Avvakta i varje fall det förslag som regeringen bereder vad gäller en förenklad metod för framräkning och ändring av andelstal i vägföreningar.
Curt Andersson