Det förutsätter att kommunerna och regionen följer det nyligen ingångna avtalet mellan lärarfacken och Sveriges kommuner och regioner, SKR. 

I tider av lärarbrist är det av yttersta vikt att det i varje kommun och region finns en plan för hur alla elever så snart som möjligt ska kunna undervisas av behöriga och legitimerade lärare. Enligt det nya avtalet ska kommunen och regionen senast den 31 mars 2022 ha utarbetat en sådan plan. Nu måste det bli allvar med att ta itu med bristen på legitimerade lärare och utbildade studie- och yrkesvägledare, annars äventyras Sveriges roll som kunskapsnation.

För trots tidigare löften om minskad arbetsbelastning och en lönestruktur som premierar erfarenhet har det tyvärr inte skett en tillräcklig förändring i praktiken. Lärarnas arbetsbelastning är på sina håll ohållbar och tiden för planering av undervisning har aldrig varit så knapp som den är idag. Samtidigt innebär en lärarutbildning fortsatt en ekonomisk förlustaffär för individen ur ett livslöneperspektiv. Så kan vi inte ha det. 

Det är kommun- och regionpolitikerna som är arbetsgivare och som måste omsätta det nya avtalet i praktisk handling. Tre sifferlösa år innebär att det är på lokal nivå som ansvaret för uppvärderingen av lärarnas löner ligger och för att utifrån avtalets skrivningar bringa ordning i arbetsbelastningsfrågan. Detta avtal behöver nu göra skillnad över hela landet, i varje klassrum.

Att prioritera skolan kan innebära att något annat måste stå tillbaka. Vi på Lärarnas Riksförbund uppmanar kommun- och regionpolitikerna att våga göra den prioriteringen. Just nu får vi larmrapporter om hur kommun/region efter kommun/region skär ned på skolan. Det kallas ibland för effektivisering men är uttryck för en och samma sak - minskade resurser. Med bristande förutsättningar blir undervisningen lidande och det är i slutändan eleverna som drabbas. 

Skolan måste i första hand ses som en viktig investering för framtiden och inte som en kostnad, och det behöver avspeglas i kommunala och regionala prioriteringar och i budgetarbetet. Vi tänker göra vad vi kan för att åstadkomma det bästa för skolan. Men frågan är om det också finns en politisk vilja och politisk handlingskraft?