Under många år har Sverigedemokraterna anpassat sin retorik “eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern”. Men för varje millimeter makt och inflytande som Ulf Kristersson har gett dem vågar de uttrycka sig alltmer radikalt och lägga fram alltmer extrema förslag.

Så sent som i höstas ställde Sverigedemokraterna upp på att politiker ska hålla en armlängds avstånd till kulturen. Ett halvår senare talar de gärna om att det är självklart att politiker ska styra den skattefinansierade kulturen. Det kan kanske utan närmare eftertanke låta rimligt – men kultur fri från politisk styrning är helt grundläggande i en demokrati. Det måste få finnas kultur som provocerar både Sverigedemokrater och Miljöpartister. 

Kulturens kraft förstås väl av auktoritära regimer – där ställs kulturen i maktens tjänst samtidigt som kritiska röster tystas. Vi måste se det mönster som Sverigedemokraternas enskilda utspel utgör. Gång efter annan vevar de mot kulturyttringar och människor som inte passar in i deras Sverige.

De vill stoppa finansieringen av civilsamhällesorganisationer som kritiserar deras politik. De stoppar kulturevenemang som inte faller dem i smaken. Även här i Norrköping såg vi för bara några år sedan hur företrädare för Sverigedemokraterna gick hårt åt en utställning på Stadsmuseet.  Då inte bara personer som senare blev uteslutna.

 Listan kan göras lång. Och det är inte enskilda medlemmar – det är partiets främsta företrädare.

Allt och alla som inte stämmer överens med Sverigedemokraternas Sverigebild ska tystas. Det ger oss inte bara ett Sverige där inte hbtqi-personer, asylsökande eller minoriteter får plats – det ger oss ett Sverige där inte demokratin får plats. Där den tystas. 

Ulf Kristersson och hans regering har tillträtt på Jimmie Åkessons nåder. Hur länge ska regeringspartierna fortsätta att blunda för den Pandoras ask som de har öppnat?