Förstår Norrköpings kommunstyre vilken sorts mög som blir kvar om alla kulturella uttryck på egen hand måste finansiera sig själva? skriver Jenny Jägerfeld leg psykolog, författare och mottagare utmärkelse från Norrköpings kommun för sitt författarskap. Arkivbild.
Kommunstyrelsen ordförande Sophia Jarl (M) höll ett uppskattande tal, tog mig i hand och gratulerade. Jag kände mig så otroligt glad och hedrad. Men med tanke på det kulturförakt och den kulturslakt som det SD-stödda borgerliga styret nu ägnar sig åt, känns utmärkelsen absurd.
För det hade inte varit möjligt för mig att bli en etablerad författare om jag inte fått möjlighet att prova på och skapa själv. Under nittiotalet var jag en mycket aktiv kulturutövare i Norrköping. Jag spelade in och redigerade kortfilm, sände närradio, skrev manus, dikter och artiklar, jag målade och skådespelade (med varierande kvalitet) – jag har provat allt! Och jag har konsumerat allt! Vilket var möjligt eftersom det var tillgängligt för mig, även om jag nästan inte hade några pengar.
I Norrköping fanns en möjlighet till ett väldigt fritt skapande som på något vis skedde i organisk samklang med olika kommunala initiativ. Min upplevelse var att politikerna såg och bidrog till att lyfta det lokala engagemanget, samarbetade för att skapa något nytt.
Det rika, spretiga, vansinnigt roliga kulturlivet gjorde att staden blev levande, för människor var så engagerade! Och det formade mig till den jag är, ledde mig in på banan som en skrivande människa.
I sin debattartikel i Expressen visar Sophia Jarl – som eufemistiskt kallar kulturslakten för ett stålbad – upp sitt förakt för kultur i allmänhet och kulturutövare i synnerhet.
Hon kallar kulturen för ett ”särintresse”, buntar ihop alla som arbetar med kultur och kallar oss ”kulturelit”, verkar på allvar tro att kulturarbetares inkomster främst bekostas av skattemedel, anser att vi är bortskämda och bara försvarar våra ”privilegier” när vi protesterar mot nedskärningarna, trots att de allra flesta kulturarbetare arbetar för minimilöner eller rentav gratis. Själv uppbär Sophia Jarl 78 100 kronor i lön i månaden.
Hon verkar dessutom ha fått för sig att kultur är synonymt med vänstern, vilket är rätt komiskt när man betänker att just Konserthuset har varit uppe för debatt. (Jag vet inte, men en symfoniorkester som spelar Tjajkovski, Grieg och Brahms känns inte supervänster för mig.)
"Jag kände mig så otroligt glad och hedrad", skriver Jenny Jägerfeld om talet Sophia Jarl ägnade henne vid en ceremoni då författaren fick motta en hedersmedalj tidigare i år. Samtidigt kritiserar Jenny Jägerfeld kommunstyrelsens ordförande .
Sophia Jarl och company kräver en helt vansinnig självfinansieringsgrad för kulturinstitutionerna jämfört med andra städer i Sverige och pratar om att kulturen måste erbjuda en ”attraktiv produkt” som folk ska vilja betala för. Att kommunstyret avskaffar kultur- och fritidsförvaltningen och säger upp stadens kulturchef är symptomatiskt. Att man inordnar kulturverksamheterna i ett nytt TILLVÄXTKONTOR, Konst- och Stadsmuseet under ett kontor med namnet ATTRAKTIONSKRAFT tillsammans med bland annat näringslivsutveckling och idrott, samt flyttar bibliotek och ungdomskultur till underkontoret LIVSKVALITET, talar sitt tydliga språk. Vilket språk? Jo, den värsta sortens New public management-lingo.
Det öppna förakt som Sophia Jarl uppvisar mot kulturarbetare gör att man kan misstänka att det inte enbart är av hänsyn till vård, skola omsorg som man skär ner i kultur- och fritidsbudgeten.
Kultur handlar om de stora mänskliga frågorna: kärleken, döden, existensen, identiteten, människans ansvar. Tillväxt är inte en av människans yttersta angelägenheter.
Att inte inse värdet i att en stad har ett varierat, kulturellt liv, som är tillgänglig för alla (även om man inte tjänar 78 lax) tyder på en oroande kunskapsbrist om kulturens roll i ett samhälle. Det är tydligt att bildning inte längre är ett ideal inom borgerligheten.
Hur tom är man inombords när man inte förstår vikten av olika kulturuttryck som kan väcka nya tankar och känslor, skänka njutning, identifikation i smärta, tröst, glädje, sätta ord på något man inte lyckats formulera själv – eller som kanske irriterar, förvirrar och ifrågasätter? För all kultur smeker förstås inte medhårs.
Förstår Norrköpings kommunstyre vilken sorts mög som blir kvar om alla kulturella uttryck på egen hand måste finansiera sig själva?
Somliga kommunpolitiker förstår inte att man måste så för att kunna skörda, och att det kan ta några år innan fröna blommar. Norrköpings kommunstyrelse går steget längre och slaktar fullt fungerande, prunkande botaniska trädgårdar.
Jag vet att det inte hade funnits någon författare att dela ut någon hedersmedalj till om det inte hade varit för Norrköpings kulturliv.