Den svenska vården lider av strukturella problem. Köerna växer, personalen flyr till hyrverksamheter och regionernas ekonomi har dystra framtidsutsikter. Ändå spjärnar debattörer emot när verklighetsförankrade förslag läggs fram för att strukturera om vården.
Svensk sjukvård lider som bekant av flera åkommor. Köerna är långa. Nöjdheten med sjukvårdssystemet är låg. Varannan vårdcentral uppger brist av distriktsläkare. Benjamin Dousa, MUF:s ordförande, föreslog nyligen att den svenska vården skulle byggas om efter nederländsk eller schweizisk modell.
Den modellen är baserad på obligatoriska sjukförsäkringar kombinerade med ett utbud av privata, oberoende vårdaktörer. Det politiska, ineffektiva detaljstyrandet av vården minimeras på så vis.
Tyskland och Frankrike är andra länder som tillämpar modellen. Dessa länders sjukvård levererar kortare köer och nöjdare patienter. Systemet är något dyrare i drift än den nordisk-brittiska modellen, den , men detta kan mycket väl bero på att försäkringsbaserad vård bland annat inte köper sjukhusmaterial från glassföretag.
Ett vanligt argument för den nordisk-brittiska vården är att den eftersträvar jämlikhet, men Nederländerna och Schweiz har minst lika jämlik vård som Sverige.
Det sista måste repeteras: svensk sjukvård, vars viktigaste princip är att alla ska behandlas efter behov och inte plånbokens storlek, är inte den mest jämlika. Ändå möttes Dousa av omedelbara mothugg från bland annat Aftonbladet. Hur kunde Dousa påstå att “världens mest jämlika vårdsystem” behövde genomgripande reform?
Man anklagade honom för att vilja införa en förödande amerikansk sjukvårdsmodell, även om USA aldrig nämnts i sammanhanget och skillnaderna är totala mellan det amerikanska systemet och den modell som han faktiskt talade om.
Den typen av hysteriska argument är inte seriösa. Rapporter på självupplevda köer till primärvård konstaterar att en tredjedel av socioekonomiskt utsatta patienter i Sverige inte får tid till distriktsläkare inom åtta dagars tid. Genomsnittet för alla patienter i Sverige är 16 procent, enligt Commonwealth Funds stora undersökning i OECD-länder från 2016. Köer är ett fruktansvärt och ojämlikt sätt att ransonera vård eftersom låginkomsttagare och utsatta alltid får vänta längst. Vad spelar det för roll om vården är skattefinansierad och nästan gratis (den kostar fortfarande!), om man som fattig inte får den i tid?
Svensk sjukvård är i behov av genomgripande reform. Kanske kan en övergång till ett försäkringsbaserat system, på sikt, vara en lösning. Ingen enskild politiker eller parti bär ansvaret för dagens situation. Men alla måste ta sitt ansvar för att debatten ska bli seriös. Då duger det inte att snedvrida motståndarens argument för att åberopa domedagsexemplet USA. Vår sjukvårdspersonal och våra patienter är värda bättre.
Isac Riddarsparre, AT-läkare och ordförande i Centerstudenter Linköping