Så här är det inte i alla kommuner. Det finns städer som bättre hörsammar Socialtjänstlagens andra kapitel där det fastslås att kommunen har det yttersta ansvaret för att personer som bor eller vistas i den får det stöd som de behöver. 

I Norrköping upplever jag, som genom mitt arbete inom slutenvårdspsykiatri träffar många personer som saknar bostad, att handläggare är engagerade och empatiska, men inte kan erbjuda hjälp eftersom ansvaret inte ligger på just deras myndighets bord. Dessutom existerar inte ens de insatser som behövs: det finns inga korttidsboenden med psykiatrisk inriktning (och de hemlösa personer jag möter beviljas extremt sällan ”vanliga” korttidsplatser). 

LSS/vård- och omsorgskontoret har inga akuta boendelösningar men det har Socialkontoret. För att som vuxen ingå i Socialkontorets målgrupp ska man dock ha missbruksproblematik. Har man inte det uppmanas man att själv hitta tillfälligt boende och ansöka om ekonomiskt bistånd till det (på en annan myndighet: Arbetsmarknads- och vuxenutbildningskontoret). 

Bortsett från att vandrarhem ofta är direkt olämpligt om man lider av exempelvis svår ångest, depression eller en psykossjukdom med stort behov av en lugn och trygg miljö, så är det svårt att beviljas bistånd till detta. Kanske bedöms man vara självförsörjande eftersom den faktiska kostnaden för vandrarhem inte anses skälig, och man hade klarat av att betala en hypotetisk, lägre hyra själv. 

För den lyckligt ovetande kan det låta osannolikt att en hemlös person utan missbruksbakgrund inte skulle få hjälp av kommunen med boende, men jag kan inte vittna om något annat. Det här gäller alltså fall där de flesta ändå kan vara rörande överens om att personen antingen har gjort allt hen kunnat för att själv tillgodose sina behov, alternativt saknar förmågan att göra det (vilket är ett kriterium för att kunna ha rätt till stöd enligt Socialtjänstlagen 4:1). 

Det händer ofta att dessa patienter beviljas andra insatser så som hemtjänst eller boendestöd, men utan att få tak över huvudet. Jag vill mena att behovet inte kan anses vara ”tillgodosett” om exempelvis hjälp att duscha ska ske utan att man har tillgång till en dusch, men det är alltså ingen av Norrköpings myndigheters ansvar att se till att personen har det. 

Konsekvensen i den psykiatriska slutenvården blir att personer som egentligen är medicinskt färdigbehandlade blir kvar på avdelning längre än nödvändigt eftersom det varken är humant eller hållbart att skriva ut någon till gatan (eller till skogen, trappuppgångar, garage, lekplatser eller var man nu sovit innan man kom dit). 

Jag vet inte hur många samtal i veckan jag har med socialsekreterare, LSS-handläggare och biståndsbedömare som är lika frustrerade som jag över att redan utsatta individer hamnar mellan stolarna – för att inte tala om samtalen med patienternas förtvivlade närstående, eventuella gode män, och självklart: personerna själva. 

Jag vädjar till er mina medmänniskor: låt politikerna veta att det finns folkligt stöd för att skapa en starkare välfärd i vår fina stad än den vi har idag. Satsa på korttidsboenden med psykiatrisk inriktning (mitt medborgarförslag om det fick avslag för ett par år sedan), och fler socialpsykiatriska boenden för den som behöver varaktigt stöd.