Replik
"Är moderaterna välkomna till kyrkan" NT 29/11
Kritiken av en kyrka som drar åt vänster har blivit vanlig. Nu senaste publicerade Mariestadstidningen (29/11), Norrköpings tidningar (29/11) och Jönköpingsposten (30/11) en och samma ledartext om än under olika rubriker. Ledaren är skriven av Mathias Bred, politisk redaktör för Svenska Nyhetsbyrån.
Mariestadstidningen antyder i rubriken att ”Svenska kyrkan riskerar att bli en vänsterkyrka och ingen folkkyrka” och i Norrköpings tidningar samt Jönköpingsposten frågar man sig: ”Är moderater välkomna till kyrkan?”
Vi som skriver detta inlägg känner oss naturligt träffade av den kritik som formuleras i ledaren. Vi representerar den fristående nomineringsgruppen ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan som i det senaste kyrkovalet mer än fördubblade sina mandat. Några av våra viktigaste frågor rör just det som ledarartikeln tycks kritisera: vi driver frågan om klimatomställning och vi vill verka för social rättvisa, allas lika värde och ett kyrkligt diakonalt engagemang för de människor som har det allra svårast – här ingår flyktingar och migranter.
Ryms moderater i den kyrka vi vill verka för?
Naturligtvis. Svenska kyrkan är mångfaldig, på individnivå likaväl som på strukturell nivå. Här möter vi rik som fattig, den politiskt konservative likväl som den radikale. Här möter vi människor med en djup andlig längtan men också människor som värnar kyrkan för dess kulturhistoriska insats eller för dess roll som samhällsbärare.
I större städer som Malmö och Stockholm får lokala församlingar en egen prägel som naturligt växer fram underifrån. En församling kan således välja att satsa på att betjäna den stora gruppen småbarnsfamiljer i lokalsamhället, medan en annan församling väljer att lägga stora resurser på uppsökande arbete bland gamla och sjuka, flyktingar och missbrukare. I Malmö som är Sveriges största pastorat är detta särskilt tydligt: i St Matteus möts barnfamiljerna, i St Johannes fokuseras diakonin och i St Pauli möts hbtqi-gemenskapen.
Denna mångfald kan endast vara ett problem för den som inte tycker om det öppna samhället. Sverige befinner sig i en omstöpning där nationalistiska grupperingar vinner i opinion och allmänna val. Mathias Breds artikel ondgör sig över att moderata och sverigedemokratiska väljare motsvarande ”nästan 45 procent av svenska folket” inte får det utrymme de förtjänar. Det är sant att Sverigedemokraterna och nomineringsgruppen Borgerligt alternativ uppnådde knappt 16 procent i kyrkovalet. I Sverigedemokraternas fall är detta en tydlig tillbakagång från 2017.
Vad gäller SD:s svaga resultat så finns det en tydlig logik. Först och främst tycks en del av väljarna nu ha försvunnit till det ännu mer högerextrema Alternativ för Sverige som tog tre mandat i kyrkomötet. Men det verkar också som att Svenska kyrkans medlemmar inte uppskattar den främlingsfientlighet och den hatretorik som kännetecknar den sverigedemokratiska logiken.
Hat och fientlighet har helt enkelt inget att göra i en kyrka.
Breds ledare tycks falla in i ett allt vanligare mönster där SD betraktas som ett normaliserat parti. Både M och KD är numera villiga att stå skuldra mot skuldra med ett parti med nazistiska rötter och en retorik som borde förskräcka också den mest garvade observatör.
Problemet med Breds kritik av en kyrka som drar åt vänster är inte att det finns olika syn på vad kyrkan ska vara utan att den riskerar att normalisera det hat och den främlingsfientlighet som finns i den sverigedemokratiska retoriken.
Att riksdagspartiet SD insisterar på att driva sin agenda också i kyrkopolitiken är ett uppenbart exempel på politisering av kyrkan. Men om den politiseringen leder människor till att gå till kyrkovalet och rösta i protest för ett alternativ som står för mångfald och en öppen kyrka, ja då betjänar detta oss alla väl, både borgaren och hen till vänster.
För ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan:
Mona Olsson, ordförande i ViSK och ledamot av Kyrkomötet
Lisa Wallenstein, socialpedagog och ledamot av Kyrkomötet
Anders Lundberg, forskare i sociologi och ledamot av Kyrkomötet