Solidariskt och rättvist. Något som i princip ger oss samma omvårdnad och förutsättningar då vi behöver den.
En sorts statlig gemensam ’försäkringsverksamhet’ som vi alla bidrar till med våra skatter (inkomstskatt, moms, bolagsskatt, drivmedelsskatter etc) som i detta perspektiv kan betraktas som en samhällets ’försäkringspremie’.
Men var går gränsen för hur staten skall använda våra skattemedel?
Skall våra gemensamt inbetalda skattemedel användas på det sätt regering och riksdag nu gör? Tycker frågeställningarna är befogade.
Pandemin har ställt mycket på ända. Händelser som är ovanliga. Ja så ovanliga att de aldrig tidigare inträffat. Detta ställer stora krav på hela samhället. Företag, sjukvård, vaccinationer etcetera och oss som privatpersoner.
Dessa omständigheter gör att en rad frågor uppstår och en av de viktigare är hur långt skall staten använda våra skattemedel till olika former av bidrag. Vilka konsekvenser får dessa utbetalningar nu och i framtiden.
Under de år som gått med pandemin har till exempel bidragen till näringslivsverksamhet varit oerhörda. Ungefär i storleksordningen 100 miljarder. Motivet har i första hand varit att hjälpa företagen och förhindra arbetslöshet.
Att bedriva affärsverksamhet har i alla tider skapat friheten att vara sin egen men också varit riskabelt och sårbart för konkurrens, oförutsedda händelser etcetera Priset för friheten och möjligheten till vinstgivande verksamhet är just dessa risker. I stor utsträckning sker dock den stora näringslivsverksamheten i formen aktiebolag där bidragen förstärkt vinsterna och gett stora aktieutdelningar till ägarna och bonusar till VD:ar. Är det rimligt att skattemedel i mångmiljardklassen används på detta sätt?
Tjänstesektorn i form av evenemangsverksamhet, restauranger och krogverksamhet, den så kallade besöksnäringen har även varit bidragsmottagare av åtskilliga miljarder. Givetvis har detta hjälpt mindre näringsidkare men också skapat en ny form av bidragsfusk med bland annat försnillade skattemedel av oseriösa företag i denna sektor.
Frågor som uppstår är om det är rimligt och moraliskt godtagbart att staten använder våra gemensamma skattemedel så här när behoven i vården, äldreomsorgen, pensionerna, lönesättningen av undersköterskor, sjuksköterskor etc är så oerhört stora. Listan kan göras mycket lång och inkluderar även de stora behov som finns för en god arbetsmiljö genom bättre bemanning inom vården, äldreomsorgen, antalet barnmorskor etcetera.
Det senaste tillskottet av bidrag är sex miljarder som på ett mycket tveksamt sätt premierar och subventionerar elkostnaderna för villaboende medborgare – ju större villa desto mer. Något som de flesta som ju bor i hyresfastigheter ej får del av. Bidrag som också givetvis i slutändan ger elbolagen högre vinster.
Staten betalar bonus, vilket ju inte är annat än bidrag, för köp av elbilar. Kostar mellan 3 - 4 miljarder per år. Något som ytterst ger vinster i bilförsäljningen med skattemedel.
Vänsterpartiet vill att bilägare i glesbygden skall erhålla bidrag för de höga bensin- och dieselpriserna!
När kommer stockholmarna att begära bidrag för dyra levnadskostnader som till exempel höga boendekostnader. För vad är viktigare än tak över huvudet?
Även maten har blivit dyrare i samband med att inflationen stiger. Prishöjningar som ekonomer tror kommer att fortsätta. Skall även detta vara skäl för bidrag?
Sverige är ett land med många skäliga bidrag som skapar trygghet och rättvisa med gemensamma skattemedel. Något vi skall vara stolta över.
Jag tror dock att många av oss tycker att det sätt regering och riksdag nu prioriterar och använder våra skattemedel ändå måste kunna ifrågasättas och diskuteras.
Kanske det är fler än jag som tycker att prioriteringarna idag är eller kan bli groteska.
De frågor som aktualiseras är. Hur skall våra skatter användas och fördelas?
Var skall bidragsgränserna dras?