Det förekommer en diskussion om att ställa om det svenska lantbruket, att vi ska gå till en mer växtbaserad livsmedelsproduktion. Ja kanske till och med bara ha växtbaserade livsmedelsmedel.
Men den man eller kvinna som varje dag brukar jorden vi alla lever på, får med tiden kunskap om hur marken ska skötas på bästa sätt. Att känna myllan mellan sina fingrar och med år av erfarenhet i ryggen gör att jag kan fatta rätt beslut i rätt tid som också ger avkastning på mitt arbete.
Goda skördar kommer inte av en slump, de kommer av kunskap. Östergötlands bönder besitter den kunskapen, de vet hur de på bästa sätt optimerar avkastningen på det som kan produceras här. För det är just de lokala förutsättningarna som är viktiga, det är den mat som vi producerar i Östergötland som ska konsumeras här och i vårt närområde.
Ett hektar åkermark i Skänninge är inte jämförbart med ett hektar åkermark i Åtvidaberg. Det gäller att optimera efter givna förutsättningar, att rätta mun efter matsäcken. Stora delar av vårt landskap är småbrutet, här möter åker skog och vi har utmaningar med vilt. Hela Östergötland är inte stora spannmålsslätter, även om det många gånger är den bilden vi ser av vårt landskap.
På de tiotusentals hektar utanför slätternas vidder måste vi också kunna producera livsmedel. Och det gör vi. Här i mellanbygden är odling av gräs, alltså vallfoder, den otvetydigt största grödan på gårdarna. Gräs som år efter år binder kol till marken, och som skördas två till tre gånger per år och blir foder till våra kor på marker där vi i kretslopp återför gödsel.
Människan är inte gjord för att äta gräs, vi kan inte tillgodogöra oss näringsämnen som finns i det. Men det kan kossan. Genom att låta vallfodret passera genom nötdjur kan vi förädla det till högvärdigt protein i form av mjölk och kött, som i sin tur är bra mat för oss människor.
En stor del av Östergötlands nötkreatur har också den bieffekten att de håller vårt landskap öppet. Oändliga hektar av naturbetesmarker sköts varje år av betande mular som äter gräs och sly, ytor som inte går att sköta på annat sätt än genom betande mular. Alternativet till betesmark på dessa platser är att det får växa igen och bli skog. I skogen finns också en viktig biologisk mångfald, men varken Östergötland eller Sverige lider brist på skog.
Växtbaserad kost är bra mat, men det är inte ett alternativ att fullt ut producera här, så enkelt som det låter i samhällsdebatten. I en hållbar framtid ska vi absolut äta mera mat som går att odla direkt på åkermarken, där förutsättningar så ges. Men en stor del av både Östergötland och Sverige är inte lämpade för att odla proteingrödor som ärtor eller bönor, inte heller kvarnvete som går att mala mjöl av.
Sveriges mellanbygd står redan nu, och i än större omfattning i framtiden, för en viktig del av vår livsmedelsförsörjning i det här landet. Gräs är många gånger den enda gångbara grödan på gårdar där skogen står tät runt åkrarna. Det måste vi låta förädlas till mat värdigt att hamna på våra köksbord.
Att odla det som växer bäst på ens egna åkrar är inget särintresse, det finns ingen egen vinning med att styra livsmedelsproduktionen mot kött och mjölk och bort från växtbaserad mat. Det handlar om att laga efter läge, att vara långsiktig och hållbar, kort sagt – det handlar om att vara expert på att producera mat till minsta möjliga påverkan på vår jord.
Den expertkunskapen besitter inte bara bonden, utan även böndernas egna kooperationer och några av Sveriges största livsmedelsföretag som ingår i det livsmedelspolitiska rådet.