Gamla synder kan inte döljas hur länge som helst

Enligt en aktuell rapport från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) finns 375 platser i vårt land där gifter från trä- och massaindustrin hamnat i vattnen och ligger på botten.

Medan utsläppen från skogs- oh massaindustrin pågick insåg vi inte - åtminstone inte till en början - hur farliga de var, skriver Martin Ragnar, docent i träkemi..

Medan utsläppen från skogs- oh massaindustrin pågick insåg vi inte - åtminstone inte till en början - hur farliga de var, skriver Martin Ragnar, docent i träkemi..

Foto: Calle Slättengren

Debatt2021-11-21 21:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Utsläppen upphörde på 70-talet, men de så kallade fiberbankarna finns fortfarande kvar.

Enligt rapporten från SLU kan fiberbankarna i dag ha en sammanlagd volym på nästan 70 miljoner kubikmeter. Det skulle innebära en stor kostnad att sanera dessa och varken industrin eller myndigheterna vill stå för den. Därför heter det att om de bara får ligga kvar så händer inget, då sprids inga gifter. Visst är det så att någon större spridning av de farligaste ämnena inte sker när fiberbankarna lämnas orörda. Men hur ansvarsfullt är det att vi blundar och låter gifterna ligga.

För det första bör vi ställa oss frågan hur vi som samhälle ska agera när vi får ny kunskap. Medan utsläppen pågick insåg vi inte - åtminstone inte till en början - hur farliga de var. När vi nu har fått kunskap om deras skadliga effekter borde slutsatsen vara att det är vår skyldighet se till att de tas om hand på bästa möjliga sätt. Att bara skylla på dåtidens oförstånd och två våra egna händer håller inte. Det blir en ansvarslös underlåtenhet att inte göra något.

För det andra är det helt enkelt inte sant att inget händer med fiberbankarna om de bara ligger där. Bankarna innehåller i de flesta fall ansenliga mängder kvicksilver, som genom att det är ett grundämne aldrig någonsin kommer att brytas ned eller försvinna från platsen. Det fortsätter att vara en riskkälla för både djur och människor. Vidare är det organiska materialet i fiberbankarna satt i en gradvis nedbrytning över tid, vilket orsakar syrebrist. Detta skapar en reducerande bottenmiljö, som dödar fiskarna och leder till det som brukar kallas ”döda bottnar”.

Våra myndigheter ska i enlighet med EU:s vattendirektiv se till att alla vatten har en god kemisk och ekologisk status. Detta skulle ha uppnåtts av medlemsländerna senast 2015, sedermera senast 2021 och nyligen åter framskjutet till 2027. Om detta ska vara mer än ett dammsamlande dokument och betyda något på riktigt är fiberbankarna det som borde ligga högst på agendan för oss i Sverige.

Att hävda att de borde lämnas ifred kan så klart vara lockande ur ekonomiskt perspektiv, men det är inte ett argument som på något sätt går att förena med EU:s vattendirektiv. Det senare är ingen partsinlaga, utan något vi som nation och samhälle har att förhålla oss till och följa. Och det känns ju inte heller som en dum idé att vattnen runt omkring oss faktiskt ska vara rena och ofarliga.

Skogs- och massaindustrin behöver göra upp med sina gamla synder. Då visste man kanske inte bättre, men dag har vi kunskapen och det borde vara självklart att sanera dessa fiberbankar. 

Trä och pappersmassa byggde en gång Sverige rikt och det ska vi vara tacksamma för. Tyvärr följde det med en miljöskuld som någon måste betala. Att skyffla den vidare till nästa generation är det minst kloka vi kan göra.