Alla andra ställningstaganden omöjliggör för fastighetsägare, företag och andra intressenter att kräva något av Holmen. 

Jag har nu gång på gång och i olika sammanhang hört alla partier uttrycka att ersättningsfrågan till berörda är central när det kommer till Holmens etablering av rekordhöga vindkraftverk i norra kommundelarna. Med utgångspunkt i just detta skulle man kunna dra slutsatsen att ett enat kommunfullmäktige kommer säga nej till Holmens ansökan så länge inte bolaget löst frågan om ersättning. Fakta är dock att KD, C, S, MP och eventuellt V tycks tro att det är möjligt att, till norrköpingsborna, uttrycka att ersättningen ´känns´ central och är ´viktig` men ändå samtidigt tillstyrka etableringen utan krav på att ersättningsfrågan först ska lösas ut. 

Om en majoritet i kommunfullmäktige beslutar att kommunen inte ska använda sitt veto mot vindkraftsetableringen (det vill säga att kommunen tillstyrker Holmens ansökan) måste beslutet betraktas som ett avtal mellan kommunen och Holmen. Alla vet att villkor för ett avtal förhandlas innan man skakar hand i en överenskommelse. 

Jag har nu så många frågor till de här partierna men den mest primära är; när tror KD, C, S, MP och V att förhandlingar om ersättning till drabbade ska bli aktuellt efter att de själva, ytterst ansvariga förtroendevalda för respektive parti, sagt ja till vindkraftsparken? Vad skulle stimulera Holmen att ersätta drabbade om bolaget redan fått ett ja från kommunen?

Holmen har själva uttryckt att ersättningsfrågan är komplicerad eftersom det (ännu) inte finns någon lagstiftning att luta sig mot. Det är ett relevant resonemang som vi tagit hänsyn till i vårt ställningstagande. Vi vill inte se godtyckliga värderingar på företag och fastigheter utan riksdagen måste ta ansvar för att arbeta fram riktlinjer och villkor för ersättning. 

Holmens etablering är stor och omfattande, i en relativt tätbefolkad del av kommunen, och vi är inte beredda att offra de privata värden som finns i området. Med detta sagt är ett användande av veto den väg vi ser i nuläget. Det är också ett sätt för oss att sätta press på lagstiftaren att agera skyndsamt i frågan om rimlig ersättning.

Avslutningsvis; det räcker inte längre att KD, C, S, MP och V bara pratar om ersättning. Nu krävs mer. För ord utan handling är ingenting.