Svårigheten att satsa på förnybara energikällor har sin grund i okunnighet och politisk oförmåga. Vissa politiker anser sig ha rätt att mästra forskare i fråga om förnyelsebar energi. 

De som påstår att det politiska problemet kring kärnkraft består i att väga ekonomi mot miljö talar inte sanning. Gamla systems företrädare reagerar genom att inta försvarspositioner när grunderna för deras systemsyn hotas. De bekämpar nya alternativa idéer och alternativ även om dessa är rationella.

Om vi för fyrtio år sedan hade tagit till oss kraftfulla signaler för en mer hållbar framtid hade förutsättningarna nu varit självklara för alla. 

1980- och 90-talens solcellsforskare i Uppsala var världsledande och energiforskare som Tomas B Johansson i Lund visade hur långt man hade kunnat effektivisera med bästa kända teknik. De medverkade också i studier av globala energisystem, där de olika teknikslagen relaterades till globala problem, som måste lösas. 

Vi riskerar stora problem om våra energisystem inte är långsiktigt hållbara.

I stället för att försöka tillföra samhället så stora energimängder som överhuvudtaget går att finna, gäller det att effektivt handha energi- och materialflöden från uttagen ur naturen genom olika omvandlingar i samhället till deras återföring till naturen.

Fortsatt snabb utveckling av förnybar energi är möjlig eftersom den industriella utvecklingen fortsätter att sänka kostnaderna ju mer man bygger ut och att tekniken görs tillgänglig i global omfattning. Dessutom utvecklas många sätt att lagra energi från sol och vind som kan utnyttjas när solen går i moln och vinden mojnar.

Fjärde generationens kärnkraftsteknik är långtifrån ny. Den har prövats sedan länge, och mött problem vad gäller säkerhet, drift och ekonomi. Då kallades den breederteknik och varnades för i samband med kärnkraftsomröstningen 1980.

Frankrike överger just nu planer på ”ny kärnkraft”, den så kallade fjärde generationen. Det kan inte bli aktuellt före 2050, om ens då, enligt atomenergikommissionen. Efter många år och många miljarder kronor återstår nu inte mycket av fjärde generationens kärnkraft.

Följande motiv har genom åren format folkets vilja mot kärnkraft:

• Den demokratiska bedömningen är att kärnkraften skall avvecklas. Långsiktiga skador följer på läckage och haveri. Miljöstörningar även vid normal drift.
• Hotet om en plutoniumekonomi. Genom brytning, anrikning, och upparbetning sammanknyts kärnkraft otvetydigt med kärnvapen 
• Kärnkraftens risker passar inte i ett demokratiskt samhälle och i en global omställning, än mindre i en diktatur.

Fortfarande är ett kärnvapenkrig det största hotet mot mänskligt liv och jordisk miljö. Den internationella handeln med radioaktivt material och utbytet av kärnteknologi har också en militär sida. Risken är stor för ytterligare kärnvapenspridning och den ökar med spridning av kärnkraften. 

Hur det framtida samhället energimässigt borde se ut redovisas inte. Det viktiga är uppenbarligen att kärnkraften ska vara med. Det finns risker inom olika led i hanteringen som är internationella. Uranbrytning i Sverige tillåter vi inte. Därför kommer miljöskadorna så länge kärnkraften används att främst drabba människor och ekosystem i andra länder som i många fall uppvisar amärkningsvärda brister i kärnbränslehanteringen. 

Sverige får inte vara oansvarigt och oanständigt i den internationella handeln.

Varje generation måste själv ansvara för sina restprodukter. Även ny kärnkraft lämnar restprodukter med oanständigt lång risk