Steg för steg flyttades gränsen för vad som var acceptabelt. För det tyska folket fanns det snart bara två val – överleva eller dö. Hur kunde det ske?
Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Den dag 1945 då sovjetiska trupper nådde fram till arbets- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau i det tyskockuperade Polen. Kvar i lägret fanns då 7 500 internerade fångar, många svårt sjuka och mycket svaga. De enda överlevande av en dryg miljon människor som mördats i lägrets gaskamrar. Judar, romer, polacker, sovjetiska krigsfångar och andra. Ytterligare flera miljoner föll offer för den nazistiska folkmordspolitiken.
Förintelsen skedde dock inte utan förvarning. Avsikterna hade formulerats långt tidigare. Ord som lade grunden för utpekandet, isoleringen, förföljelsen och folkmordet. Redan i sin bok ”Mein Kampf” på 1920-talet var nazistledaren Adolf Hitler tydlig med sin syn på judarna. Han likställde dem med ”baciller” och ”insekter” som förgiftade och hotade hela den västerländska civilisationen. Judarna måste utrotas.
Förra veckan var det 80 år sedan Wannseekonferensen hölls utanför Berlin då tyska ledare drog upp riktlinjerna för hur massmordet på Europas judiska befolkning skulle organiseras. Alla judar skulle elimineras, men först skulle många av dem, de i arbetsför ålder, arbeta sig till döds. Andra, de allt för unga eller allt för gamla, selekterades och förintades direkt vid ankomst till förintelselägren.
Hur var detta möjligt i ett civiliserat land som Tyskland? Frågan har ställts många gånger. Nationalsocialismens mål var ett samhälle med ideologisk och etnisk likhet. Människor med samma bakgrund, samma livsstil och samma etnicitet skulle kunna leva utan att behöva dela utrymme med ”dom andra”.
I sin senaste bok “The Law of Blood” förklarar den franske historikern Johann Chapoutot hur den nazistiska ideologin kunde tilltala både hjärta och hjärna, och attrahera vanliga tyskar; småföretagare, hantverkare, militärer och husmödrar. Och hur en så stor andel medborgare i en modern nation kunde välja att foga in sig och acceptera ett samhälle som styrdes med sådan uppenbar grymhet och mördade miljontals människor i rasutopins namn.
Till en början tonade dock naziregimen ned det rasistiska och våldsamma innehållet i den nazistiska ideologin. De första åren erbjöds tyskarna gemenskap, arbete och trygghet, i en tidigare så osäker och kaosartad tid. Det tyska folket valde att följa ledaren Adolf Hitler och ta till sig hans slagord ”Ett folk, ett rike, en ledare”.
Men successivt förstärktes det rasistiska förtrycket. Grupper ställdes mot varandra. Regimen underströk att det tyska folket och den tyska kulturen var under attack och att det gällde att handla innan det var för sent. ”Dom andra” måste snarast avlägsnas. För det tyska folket fanns det snart bara två val: överleva eller dö.
Nazisternas mål var att skapa ett ”ariskt” homogent och harmoniskt drömsamhälle. Ett projekt som genomfördes på bekostnad av de avvisade och bortvalda, enligt regimen, ”mindervärdiga” medborgarna. Gradvis flyttades gränsen för vad som tidigare var acceptabelt. De som föll utanför normen - politiska motståndare, funktionsnedsatta, homosexuella, romer och judar - måste rensas ut.
Med propagandans hjälp demoniserades den judiska befolkningen. Vänner, skolkamrater, grannar och arbetskamrater försköts. Till sist framstod judar som fiender som måste förföljas. Steget var sedan inte långt till ett folkmord.
Förintelsen är ett av mänsklighetens mörkaste kapitel. Trots konsekvenserna verkar vi inte ha lärt oss och varningssignaler hörs allt oftare. Runt om i Europa är antidemokratiska krafter på frammarsch och fakta om Förintelsen förnekas och förvrängs.
På Förintelsens minnesdag den 27 januari samlas vi för att minnas och hedra alla de miljontals människor som mördades. Judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra grupper.
Minnesdagen är ett viktigt tillfälle att påminna oss om vad som kan ske i ett samhälle, när medmänsklighet och samhörighet försvinner och rasistiska och främlingsfientliga tankegångar ges utrymme och blir accepterade.
Om det måste vi fortsätta berätta.