Vi har inga problem med att tillåta skyddsjakt på varg när behov finns, men vanliga djuretiska principer säger att jakt inte ska tillåtas under den tid en djurart har små ungar. Detta gäller även skyddsjakt. Förutsatt naturligtvis att problemen inte är mycket stora. Länsstyrelsen presenterar ingen sådan argumentation. Går det att få någon jägare med självaktning att ställa upp på den här jakten? Länsstyrelser med mer erfarenhet av varg fattar aldrig beslut om skyddsjakt under denna tid på året.
Sannolikt finns det nu valpar i Långbogen-reviret. De bör vara strax över en månad gamla. Om den varg som fälls vid skyddsjakten är tiken eller hanen i reviret är risken stor att valparna inte överlever utan svälter ihjäl. Risken är också att, om det ena föräldradjuret blir ensamt, problemen förvärras genom att den efterlevande tvingas jaga de allra lättaste bytena, vilket ofta innebär tamdjur.
Vidare är det tillåtna jaktområdet extremt stort, vilket strider mot principerna för skyddsjakt, som handlar om att om möjligt åtgärda ett problem på en plats orsakat av en eller ett fåtal individer. Jaktområdets storlek får till följd att möjligheten att fälla just den skadegörande individen minskar radikalt. Eftersom området är större än reviret, som det är känt, riskerar man dessutom att fälla en individ som inte alls tillhör reviret, som inte alls har varit skadegörande och som teoretiskt sett kan vara genetiskt värdefull.
I stället för att bevilja skyddsjakt hade länsstyrelsen kunnat tillfråga Svenska Rovdjursföreningen om hjälp med bevakning under den första kritiska tiden. Detta har vi ställt upp på tidigare vid minst ett tillfälle och med gott resultat. Då i Stockholmstrakten.
Vi konstaterar slutligen att länsstyrelsen frångått sina egna principer vilka säger att skyddsjakt bör övervägas efter två eller tre dokumenterade angrepp inom en 6-månadersperiod som bedöms vara orsakade av samma vargindivid.