EU-baserad militär lösning lika slagkraftig som Nato

Frågan om NATO-anslutning har plötsligt blivit högaktuell efter att ha varit avsomnad i många år och frågan om ett svenskt medlemskap har i ljuset av den pågående Ukraina-konflikten fått nytt liv.

Militärfordon från länder i Nato körde sommaren 2021 genom västra Sverige på väg till en övning i Norge.

Militärfordon från länder i Nato körde sommaren 2021 genom västra Sverige på väg till en övning i Norge.

Foto: Adam Ihse/TT

Debatt2022-02-21 20:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Emellertid är det då viktigt att påtala att den pågående händelseutvecklingen är det yttersta beviset för att NATO inte fungerar och har så inte gjort sedan det Kalla kriget tog slut. 

En fungerande säkerhetslösning ska självfallet inte bara förfoga över en militär förmåga utan först och främst verka krigsavhållande och där har den senaste tidens händelseutveckling visat att NATO helt misslyckats. En europeisk säkerhetslösning borde istället ha baserats på just Europa, och därmed EU, som då skulle haft alla verktygen i samma verktygslåda och då låtit den militära förmågan backa upp och lägga kraft bakom det kanske viktigaste verktyget - ekonomin.

Förklaringarna till att ett Kalla-krigs-fossil som NATO har överlevt så länge är många och tämligen naturliga. Flera av de ”gamla” EU-medlemmarna kramar fortfarande den transatlantiska länken och för de ”nya” medlemmarna (de gamla Warsawapakts-staterna) är den amerikanska militära uppbackningen viktig, hur obsolet och bräcklig den än är, vilket inte minst Trump-åren med tydlighet visat.  

En militär förmåga inom en EU-baserad säkerhetslösning hade emellertid varit väl så slagkraftig då resurserna egentligen är desamma som i NATO och ett eventuellt amerikanskt stöd hade kunnat säkerställas med bilaterala avtal. Möjligtvis hade kraven på samordning, interoperabilitet, kvalitet och inte minst kvantitet blivit högre med en helt europeisk lösning men det hade varit väl så effektivt och definitivt inte lika provokativt. 

Analyserar man Ukraina-konflikten i den här kontexten ter sig händelseutvecklingen naturlig. För det geopolitiskt präglade Kreml är ett NATO-anslutet Ukraina en flagrant provokation som måste förhindras och i det avseendet är målet uppnått. Återstår gör frågan om vilken ”exit” man ser från ryskt håll för att kunna avsluta operationen med synbart uppnådda mål vilket, inte minst inrikespolitiskt, är viktigt. Personligen tror jag inte på en fullskalig militär invasion av Ukraina utan en annektering av de östra delarna (Donbas) ter sig mer rimlig och trolig.

Avslutningsvis är det viktigt att påtala att i nuvarande situation går det självfallet inte att på politisk nivå diskutera vare sig stoppad NATO-utvidgning eller en förändring av organisationen då det skulle uppfattas som eftergifter mot Moskva. Däremot kan man konstatera att den europeiska säkerhetslösningen byggd på NATO inte fungerade och av den anledningen kanske titta på en alternativ lösning i framtiden - möjligtvis byggd på EU.