Man kan undra över Kikki Liljeblads (S), ordförande utbildningsnämnden, uttalande om överkompenserade friskolor om de får 80 procent av elevkostnaden mot de kommunala skolornas 100 procent.
Skolans problem ligger inte i friskolor utan i avsaknad av attraktionskraft i kommunala skolor. Hur nås en likvärdig skola?
Orsaker och benämningar som att se skolan som en ödesfråga vad gäller likvärdighet, marknadsorienterad, ojämlik, otrygg etc. leder inte framåt.
Inte heller olika elevkostnader beroende på skolval. Botemedlet anges som fler lärare, högre löner, flera stödpersoner såsom mentorer, assistenter, kurator, vårdteam, och som sista alternativ stänga problemskolor. Detta har prövats, men tycks inte få önskat resultat.
Skolan har i alla tider speglat det samhälle vi lever i. Det förändras över tiden och tillkortakommanden kan inte enbart läggas på skolan. Att vända utvecklingen är inte, som några tror, att gå tillbaka till kommunala beslut om vilken skola Pelle ska gå i och helst inte någon privat. Den viljan finns inte om man ser på sökresultatet till friskolorna. De flesta barnfamiljer gör medvetet val av skola, kommunal- eller friskola. Köer till friskolor förekommer, med många sökande, för de anses ge en god utbildning.
Det bör diskuteras vad som menas med en likvärdig skola. Vad blir resultatet av de stora summor pengar som politiker har satsat och ytterligare vill satsa? Går tillskott av pengar till rätt saker? Ojämlikheten finns i viljan till en god skola för alla barn och förmågan att verkställa den.
Det behöver bli ett slut på de skolexperiment som under flera år förekommit. Vi behöver en likvärdig lärarutbildning med satsning på socialiserande/fostrande innehåll med tanke på den allt svårare situationen för många barn och ungdomar och där skolan ger trygghet.
Lärarnas löner ska inte vara beroende av kommunernas ekonomiska situation. Ett statligt huvudmannaskap bör därför diskuteras. Vi behöver inte flera titlar hos personalen i skolan utan flera utbildade lärare. Vi behöver goda ledaregenskaper hos rektorerna. Det behövs befattnings beskrivningar för rektorer och samtliga lärargrupper.
När kunskapen brister söker man sig till olika ”fixverktyg” för att lösa elevens dilemma. Det behövs en samsyn hos lärarpersonalen om hur undervisningen bedrivs. Det är inte flera vuxna i skolan som ger resultat utan fler lärare med en utbildning som motsvarar det samhälle och de elever skolan har att lära och fostra. Jag har stor medkänsla för lärarna i ett av vårt lands svåra men viktigaste uppgift, goda förebilder, kunskapsgivare och ledare för barnen.